Ska det va så ska det va extremt antingen eller
Jag har börjat få känslan av att jag kanske inte är som alla andra ändå. Och "lite bättre" skulle med lätthet kunna bytas ut mot "lite extremare".
Jag har en ovana av att vara antingen eller.
Mina framtidsdrömmar har växlat mellan:
1. bo som en kung och bli den mest framgångsrika affärskvinnan genom tiderna med tio väluppfostrade ungar
eller
2. bo som en uteliggare och skita i allt, sakna all form av ansvarskänsla och bara leva för att ta mig igenom dagen. Helst knarka lite också.
Ska det va så ska det va. Annars får det faktisk va.
Under större delen av min grundskoletid var jag exremt bra i alla ämnen. Jag älskade att lära mig och sög i mig kunskap som en uttorkad svamp. Oftast hade jag redan bra koll på det som läraren pratade om, vilket gav mig ett försprång som ledde till att jag aldrig hade några fel på proven.
Under den allra sista delen av min grundskoletid var jag extremt inte i skolan alls. Och var jag det gjorde jag inget vettigt. Det var så skönt att bara släppa allt, ja jag brydde mig inte ens om ifall jag skulle vakna dagen efter. Och det var befriande, men samtidigt sorgligt.
Efter denna period hamnade jag i kategorin "unga mammor". Ska man ha barn kan man lika gärna stöka undan det tidigt. Vem vill bli mamma i samma ålder som alla andra? Inte jag i alla fall. Fruktansvärt fantasilöst.
Sen blev det dags för mig och Patric att välja bil. Valde vi en begagnad, normalstor bil till en billig peng eller valde vi en splitter ny sjusittsig "familjesportbil" som har kostat oss 7000 kronor per månad i fyra och ett halvt år med inbyggt dvd-system som vi har använt ingen gång alls ? Ja, ni kan ju fantisera själva.
Ska det va så ska det va. Annars kan man ju lika gärna åka buss. (Däremot behövde vi ingen dragkrok. Tyckte vi. Då. Nu, varje gång vi behöver dragkrok vilket är ganska ofta, måste vi 1. låna bil, 2. låna släp, och 3. skaffa barnvakt för att barnen inte får plats i den lånade bilen. Och sen gråter vi hela vägen för att lånebilen inte har inbyggt dvd-system)
Sen blev det dags för gymnasiet. Valet stod återigen mellan att satsa järnet eller att skita i allt. Men eftersom jag hade blivit mamma fanns det egentligen inte med på kartan att jag skulle välja det senare.
Och med den inställningen kämpade jag mig igenom hela gymnasiet med jättefina betyg, och hann dessutom få tre barn till under tiden (liksom, vem vill vara ung mamma till ett barn när man kan vara det till fyra?)
När det äntligen blev dags för hus köpte vi oss en lagom stor en och en halv plans villa som egentligen bara var att tapetsera om, med en lagom stor tomt som vi hinner med att sköta.
Fast egentligen gjorde vi inte det. Vi köpte en gård i extremt renoveringsbehov till en extremt billig peng med en tomt på 1,1 hektar som vi inte vet vad vi ska göra med, och där allt som fanns i huset ingick i köpet.
Så nu har vi två kompletta hushåll som vi inte vet var vi ska göra av. Eller egentligen har vi snarare tre kompletta hushåll, eftersom paret vi köpte gården av har en slags sjukdom som gör att de måste köpa minst två exemplar av allting de lägger sina ögon på.
Detta är mer än sant, jag vet faktiskt ingenting i det här huset som kommer i singular. Jag och min bror hittade en extremt ful, platt och rund plastbit med ett blått motiv på som möjligtvis skulle kunna föreställa en sol. Vi blev både fascinerade över att den bara fanns i ett exemplar.
Det var nästan som om det var någonting speciellt med den där fula plastbiten...
Nästa dag hittade jag tvillingen i ett annat skåp, och så var det med den mystiken.
Men ska det va så ska det va, och vem har inte alltid drömt om tre kompletta hushåll fulla med SKIT?!
Ja, ska det va så ska det va, och denna regel gäller även vid storhandling. Vi kan fylla två kundvagnar av modell större på City gross och folk glor på oss som om vi vore från vettet. För att känna sig lite mer som alla andra brukar jag låtsas för mig själv att vi handlar inför en jättestor fest, typ bröllopsfest.
Fast vi handlar inte till någon bröllopsfest. Och enda anledningen till att vi inte gifter oss är att vi inte har råd att flyga alla vi känner till Bahamas.
Och sen, när vi kommer hem från den extrema storhandlingen, plockar vi fram stora grytan med en diameter på 60 cm och lagar och fryser in mat i ett helt dygn. Utan pauser.
Jag läste någonstans (vilken underbar källa) att den vanligaste drömmen är att leva ett "vanligt" liv med fast anställning, boende i en normalstor villa, pengar så man klarar sig och sen två barn på det. Helt enkelt ett tryggt liv utan krusiduller.
Jag känner så inte igen mig i den drömmen. Men ni ska veta att jag försöker. Jag försöker drömma om det.
Men mitt i mina taffliga försök att leka vanlig drömmer jag om helt andra saker.
Ni ska bara veta vad jag har för planer för det här huset. 500 kvm stort, minst, med eget spa och biosalong. Och så en utgrävd kräftdamm med badmöjligheter. Huset ska vara så bländande vackert att man kommer behöva ha solglasögon på sig bara man tänker på det.
Karriärsdrömmar:
1. bli en framgångsrik författare, lite lagom världsberömd sådär
2. bli världens mest framgångsrika affärskvinna genom tiderna
3. plugga halva livet på universitetet och skaffa mig en fett najs utbildning som får alla att känna sig jättedumma när jag presenterar mig för ingen egentligen vet vad min titel betyder. Inom vilket område spelar mindre roll, för jag är intresserad av ALLT! Allt, allt, allt!
Och bli inte förvånad om vi skaffar oss en omgång barn till i framtiden. Jag kanske skulle testa på hur det är att vara gammal mamma? Nästa kull mellan 45 och 50 år.
Och tills dess hinner jag ju testa på att få en omgång i normal ålder med!
Det är inte så att jag ser ner på folk som drömmer om ett "vanligt" liv. Tvärtom så ser jag upp till dem! För själv känner jag mig otacksam.
Och det är inte det att jag inte är nöjd. Men jag vill så mycket.
Fast egentligen tror jag att alla drömmer om någonting "mer", i alla fall i perioder. De kanske bara inte vågar erkänna det mitt i denna moderna tävling om vem som har det mysigaste livet.
Jag vet i alla fall att jag vill alldeles för mycket. Och att jag kommer bli tvungen att välja.
Jag skulle behöva tjugofem liv för att testa allt det jag vill testa.
Men det kommer jag inte få.
Så jag går min egen väg. Följer mitt hjärta. Och sen låtsas jag att jag är som alla andra.
Fast lite bättre.
Att leva i futurum
Har ni någonsin fått den där känslan att ni vill stanna tiden? Att allting går för fort när det enda ni vill är att hinna leva i nuet?
Jag får den känslan hela tiden. Skillanden är att det jag vill hinna åstadkomma i min tidspaus inte innefattar att leva i presens. Utan att planera vad jag ska göra imorgon.
Stanna tiden -jag vill också hinna med! Jag måste skriva listor, göra livsplaner, lägga upp en strategi. Det är inte bara att leva. Nutid existerar inte i min värld. Jag lever för morgondagen. Sen. Sen blir allt perfekt. Jag måste bara hinna komma på hur. Måste hinna förbereda.
Ibland känns det som att jag lever för att hinna bocka av saker på en lista. Jag skriver listan, bockar av, tänker åh vad skönt, och skriver en ny.
Det är en evighetslista som tvingar mig att leva i futurum.
Stanna tiden så jag hinner göra färdigt. Stanna tiden så jag hinner tänka ut svaret.
Stanna tiden så att jag hinner leva.
Åtminstone imorgon.
Tunga tankar en sketen tisdagsmorgon. Jag köpte en bärbar dator igår, för 7000 kronor. Man kanske borde vara glad, men jag får alltid ångest av att spendera mycket pengar på en gång.
Jag skulle kunna köpa onödiga småsaker för 500 spänn 14 gånger utan att tänka på det. Men en vettig sak för 7000 ger mig ångest.
Jag vet. Jag är så ekonomiskt. Typ.
Nu har ju detta ingenting med varken listångest eller livsångest att göra.
Tänkte bah lätta upp stämningen lite. Liksom.
Jag får den känslan hela tiden. Skillanden är att det jag vill hinna åstadkomma i min tidspaus inte innefattar att leva i presens. Utan att planera vad jag ska göra imorgon.
Stanna tiden -jag vill också hinna med! Jag måste skriva listor, göra livsplaner, lägga upp en strategi. Det är inte bara att leva. Nutid existerar inte i min värld. Jag lever för morgondagen. Sen. Sen blir allt perfekt. Jag måste bara hinna komma på hur. Måste hinna förbereda.
Ibland känns det som att jag lever för att hinna bocka av saker på en lista. Jag skriver listan, bockar av, tänker åh vad skönt, och skriver en ny.
Det är en evighetslista som tvingar mig att leva i futurum.
Stanna tiden så jag hinner göra färdigt. Stanna tiden så jag hinner tänka ut svaret.
Stanna tiden så att jag hinner leva.
Åtminstone imorgon.
Tunga tankar en sketen tisdagsmorgon. Jag köpte en bärbar dator igår, för 7000 kronor. Man kanske borde vara glad, men jag får alltid ångest av att spendera mycket pengar på en gång.
Jag skulle kunna köpa onödiga småsaker för 500 spänn 14 gånger utan att tänka på det. Men en vettig sak för 7000 ger mig ångest.
Jag vet. Jag är så ekonomiskt. Typ.
Nu har ju detta ingenting med varken listångest eller livsångest att göra.
Tänkte bah lätta upp stämningen lite. Liksom.
Smarta saker
Jag har blivit lite mer dum i huvudet för varje inlägg jag har skrivit.
Ser ni vad som händer med folk som bloggar (=de flesta)?
Bloggfenomenet suger sakta ut våra hjärnor ur öronen.
Det har gått så långt att jag till och med har gått med i facebook. Fejjan lixom?!
Man blir helt enkelt lite mer dum i huvet.
Ser ni vad som händer med folk som bloggar (=de flesta)?
Bloggfenomenet suger sakta ut våra hjärnor ur öronen.
Det har gått så långt att jag till och med har gått med i facebook. Fejjan lixom?!
Man blir helt enkelt lite mer dum i huvet.
För att kompensera för detta ska jag bara göra smarta saker idag.
Jag ska:
Jag ska:
- sopsortera
- skriva CV
- slå upp saker på Wikipedia
Och det, mina vänner, var allt jag kunde komma på.
GAAHH måste genast sluta blogga!!!
Återkommer med ett extra smart inlägg inom kort.
Återkommer med ett extra smart inlägg inom kort.
Frisyrgrubbel
Jag har haft samma frisyr i fem år. Och jag har haft nästan-samma frisyr i åtta år. Med några enkla justeringar.
Mellan tio och tretton färgade jag alltid mitt hår mörkt. Mörkbrunt, eller till och med svart. Anledningen till att jag valde just den färgen var att det var den som var mest olik min egen. Skitspännande att helt plötsligt se helt annorlunda ut! Typ som en tidig tonårskris. Och så var håret axellångt. Lugg klippte jag själv vid några tillfällen, men oftast var den lite halvlång den med. En gång färgade jag den röd. Jättesnyggt (nej).
Sen började jag högstadiet och då slutade jag färga håret mörkt, och började spara ut på längden. Vid vissa tillfällen experimenterade jag med färgen, till exempel fick jag för mig att jag skulle blondera mig. Hemma i badrummet. Med lite av den mörka toningen kvar.
Men istället köpte jag en tub blonderingscream och hoppades på det bästa. Morot eller inte, jag är ju ändå mammaledig.
Hör och häpna när jag säger att det faktiskt blev blont! Och för att busa till det lite extra kammade jag snedbena. Och sparade ut det ännu längre.
Sen vet jag inte vad som hände. Om det var för alla blekningar, för att jag inte hade toppat mig sen jag var femton eller för att Evelinn slet av mig halva huvudet varenda gång vi skulle amma. Men håret blev kortare.
Och kortare...och kortare.
Och nu, mina vänner, hänger det där bak som en ledsen svans. Jag har inte orkat ta hand om min utväxt på ett år och jag har liksom börjat få ofrivillig lugg av alla tussar som lossnar.
Kanske är jag redo för den där mogna mamma-frisyren nu? Kanske är det nu som det är dags?
Eller köper jag en tub blonderingskräm till och hoppas på det bästa.
Jag är ju ändå mammaledig.
naturlig färg
långt och rakt (ja, man får skratta åt posen)
halvblonderat
helblonderat
vågigt
uppsatt
utväxt
slitet
Mellan tio och tretton färgade jag alltid mitt hår mörkt. Mörkbrunt, eller till och med svart. Anledningen till att jag valde just den färgen var att det var den som var mest olik min egen. Skitspännande att helt plötsligt se helt annorlunda ut! Typ som en tidig tonårskris. Och så var håret axellångt. Lugg klippte jag själv vid några tillfällen, men oftast var den lite halvlång den med. En gång färgade jag den röd. Jättesnyggt (nej).
Sen började jag högstadiet och då slutade jag färga håret mörkt, och började spara ut på längden. Vid vissa tillfällen experimenterade jag med färgen, till exempel fick jag för mig att jag skulle blondera mig. Hemma i badrummet. Med lite av den mörka toningen kvar.
Det blev inte bra. Alls. Morot, kan man säga.
Så för att rätta till misstaget köpte jag en brun färg som tillsammans med det blonda morotshåret förvandlade mitt hår till en ljus kastanjebrun, eller kanske snarare gyllenblond färg.
Så för att rätta till misstaget köpte jag en brun färg som tillsammans med det blonda morotshåret förvandlade mitt hår till en ljus kastanjebrun, eller kanske snarare gyllenblond färg.
Efter det följde en period då jag hade mitt naturliga hår. Utan att jag egentligen visste om det. För jag visste inte hur mitt naturliga hår såg ut. Det hade jag inte sett sen jag var nio. Men jag tyckte det var lite konstigt att alla gamla färgblandningar, blonderingar och toningar fortsatte växa ut ur huvudet på mig. Jag fick liksom aldrig någon utväxt.
För konstigt nog hade alla misslyckade färgningar genom tiderna blandats ihop till något som såg exakt ut som min natuliga hårfärg. Mörk gyllenblond. Eller ljus kastanjebrun. Välj själv.
Så den där bruna färgen jag köpte för att rädda håret från morotsinvasionen rekommenderade jag ju till alla. Du bah måste prova den här färgen, den liksom sugs in i huvet och ändrar ditt DNA så du aldrig någonsin mer behöver färga om håret!
Och sen blev håret jättelångt. Och jätteplatt. Jag plattade det så noga jag bara orkade. Och fick fullkomlig panik om håret böjde sig på något ställe. Och så mittbena på det.
Så såg jag ut under tre års tid.
Sen föddes Moddy och ja... jag kände att det var dags för förändring. Liksom klippa mig i någon kort, mogen och lite mörkare frisyr som den mamma jag hade blivit.
För konstigt nog hade alla misslyckade färgningar genom tiderna blandats ihop till något som såg exakt ut som min natuliga hårfärg. Mörk gyllenblond. Eller ljus kastanjebrun. Välj själv.
Så den där bruna färgen jag köpte för att rädda håret från morotsinvasionen rekommenderade jag ju till alla. Du bah måste prova den här färgen, den liksom sugs in i huvet och ändrar ditt DNA så du aldrig någonsin mer behöver färga om håret!
Och sen blev håret jättelångt. Och jätteplatt. Jag plattade det så noga jag bara orkade. Och fick fullkomlig panik om håret böjde sig på något ställe. Och så mittbena på det.
Så såg jag ut under tre års tid.
Sen föddes Moddy och ja... jag kände att det var dags för förändring. Liksom klippa mig i någon kort, mogen och lite mörkare frisyr som den mamma jag hade blivit.
Men istället köpte jag en tub blonderingscream och hoppades på det bästa. Morot eller inte, jag är ju ändå mammaledig.
Hör och häpna när jag säger att det faktiskt blev blont! Och för att busa till det lite extra kammade jag snedbena. Och sparade ut det ännu längre.
Sen vet jag inte vad som hände. Om det var för alla blekningar, för att jag inte hade toppat mig sen jag var femton eller för att Evelinn slet av mig halva huvudet varenda gång vi skulle amma. Men håret blev kortare.
Och kortare...och kortare.
Och nu, mina vänner, hänger det där bak som en ledsen svans. Jag har inte orkat ta hand om min utväxt på ett år och jag har liksom börjat få ofrivillig lugg av alla tussar som lossnar.
Kanske är jag redo för den där mogna mamma-frisyren nu? Kanske är det nu som det är dags?
Eller köper jag en tub blonderingskräm till och hoppas på det bästa.
Jag är ju ändå mammaledig.
naturlig färg
långt och rakt (ja, man får skratta åt posen)
halvblonderat
helblonderat
vågigt
uppsatt
utväxt
slitet
Var växer korv för någonstans?
Vid matbordet:
Evelinn: Var växer korv för någonstans?
Moddy: Nej, korv är ett djur.
Evelinn: Menar du som en hund?! Är det en hundsvans?!
Evelinn: Var växer korv för någonstans?
Moddy: Nej, korv är ett djur.
Evelinn: Menar du som en hund?! Är det en hundsvans?!
Dagens tips
Köper du ett paket oparfymerade våtservetter från märket Favorit, kan du förvänta dig inget mindre än ett paket parfymerade torrservetter som duger till:
- absolut ingenting
- möjligtvis som parfymerat brevpapper
Dagen köptips
slängtips:
I biktstolen
Imorse när jag klev upp låg det en lax i hallen.
Jag vet faktiskt inte om det är jag eller laxen som borde bikta sig, men hela situationen kändes bara så fel.
Jag vet faktiskt inte om det är jag eller laxen som borde bikta sig, men hela situationen kändes bara så fel.
Det var egentligen bara det jag ville säga.
Viktfördelning
Okej.
Nu när jag har blottat mig för 2500 bekanta och främmande människor känner jag mig
Nu när jag har blottat mig för 2500 bekanta och främmande människor känner jag mig
- lite naken
- lite billig
- lite lättad
Och sen bestämde jag mig för att vikten har fördelats såhär:
3 kg på mjölktuttarna
3 kg på mjölktuttarna
3 kilo på förlossningsmagen
2 kg på min härliga, kvinnliga rumpa
5 kilo på mina mammaledighetsmuskler =bäraruntpåungarheladagenutanpaus-muskler
och resten på något hemligt ställe där jag inte kan se. Typ på ryggen.
Och det man inte vet, det mår man inte dåligt av.
Så det så (är det ett ord eller tre?) (eller två?)
Pusz å krjam
och resten på något hemligt ställe där jag inte kan se. Typ på ryggen.
Och det man inte vet, det mår man inte dåligt av.
Så det så (är det ett ord eller tre?) (eller två?)
Pusz å krjam
Tjocknoja (OBS! Innehåller extremt halvnakna bilder!)
Jag har gått upp tjugo kilo på tre år. Och jag är inte ens tjock. Tror jag.
Tänk om jag faktiskt är tjock nu? Någon som skulle kunna banta tjugo kilo låter lite småtjock i mina öron.
Kanske är det det jag är? Lite småtjock.
Men jag känner mig inte tjock. Jag kanske har blivit jättestark?
Eller så är det för att det är så kallt att jag inte har sett mig själv naken på tre månader? Att jag liksom har glömt bort hur tjock jag har blivit?
Jag kanske helt enkelt har blivit en härlig, kurvig kvinna?
Eller så har jag blivit jättelång.
Men jag vägrar tro att jag är tjock.
Mitt BMI säger normal och jag kan fortfarande ha samma kläder.
Men det knäppaste av allt är att för tjugo kilo sedan, då kunde jag minsann tycka att jag var lite småtjock.
Och det allra, allra, allra knäppaste av allt är att jag, trots min vägran om att tro att jag är tjock, ändå vill gå ner de där tjugo kilorna.
För jag kanske håller på att bli tjock? Och det kanske är nu som det är extra viktigt att se till att inte bli det? Liksom innan det blir för svårt?
Fast det är klart. Hade en kvinna i min storlek sagt till mig att hon ville gå ner tjugo kilo hade jag tyckt att det lät aningens osunt.
Tjugo kilo låter så otroligt mycket!!
Och säger jag till Patric att jag har gått upp tjugo kilo, eller att jag tänker gå ner tjugo kilo så tycker han att jag har blivit knäpp! Han tror inte ens på mig!
Hur kan man vara smal, gå upp tjugo kilo och fortfarande inte vara tjock? Väger mina amningsbröst tio kilo styck? Eller har tyngdkraften ökat på sistone?
Eller så är jag verkligen tjock nu.
Ni tror säkert att jag skojar och försöker göra narr av överviktiga människor, men jag är helt förvirrad.
Kanske har jag helt enkelt överskattat siffran tjugo.
Visst midjan. Men tjugo kilo?
Tänk om jag faktiskt är tjock nu? Någon som skulle kunna banta tjugo kilo låter lite småtjock i mina öron.
Kanske är det det jag är? Lite småtjock.
Men jag känner mig inte tjock. Jag kanske har blivit jättestark?
Eller så är det för att det är så kallt att jag inte har sett mig själv naken på tre månader? Att jag liksom har glömt bort hur tjock jag har blivit?
Jag kanske helt enkelt har blivit en härlig, kurvig kvinna?
Eller så har jag blivit jättelång.
Men jag vägrar tro att jag är tjock.
Mitt BMI säger normal och jag kan fortfarande ha samma kläder.
Men det knäppaste av allt är att för tjugo kilo sedan, då kunde jag minsann tycka att jag var lite småtjock.
Och det allra, allra, allra knäppaste av allt är att jag, trots min vägran om att tro att jag är tjock, ändå vill gå ner de där tjugo kilorna.
För jag kanske håller på att bli tjock? Och det kanske är nu som det är extra viktigt att se till att inte bli det? Liksom innan det blir för svårt?
Fast det är klart. Hade en kvinna i min storlek sagt till mig att hon ville gå ner tjugo kilo hade jag tyckt att det lät aningens osunt.
Tjugo kilo låter så otroligt mycket!!
Och säger jag till Patric att jag har gått upp tjugo kilo, eller att jag tänker gå ner tjugo kilo så tycker han att jag har blivit knäpp! Han tror inte ens på mig!
Hur kan man vara smal, gå upp tjugo kilo och fortfarande inte vara tjock? Väger mina amningsbröst tio kilo styck? Eller har tyngdkraften ökat på sistone?
Eller så är jag verkligen tjock nu.
Ni tror säkert att jag skojar och försöker göra narr av överviktiga människor, men jag är helt förvirrad.
Kanske har jag helt enkelt överskattat siffran tjugo.
februari, 2009 februari, 2012
Plus minus tjugo kiloVisst midjan. Men tjugo kilo?
Okej... det här var det mest iq-befriade inlägget jag någonsin har slängt ihop. Men det är inget skämt. Jag försöker att aldrig jämföra mig med någon annan än mig själv. Och då är tjugo kilo hit eller dit mycket. Speciellt om man inte är överviktig. Och då borde jag känna mig tjock nu. Jag är rädd att jag har blivit blind för min egen kropp, och att alla utom jag själv kan se att jag har blivit stor?
Typ som omvänd anorexia.
Och har jag inte det, då undrar jag var de tjugo kilorna sitter?
Typ på nått hemligt ställe där inte jag kan se? På ryggen kanske?
Typ som omvänd anorexia.
Och har jag inte det, då undrar jag var de tjugo kilorna sitter?
Typ på nått hemligt ställe där inte jag kan se? På ryggen kanske?
Patric
Alla hjärtans dag. Idag fylls bloggvärlden till bredden med röda muffins, rosa tårtor och hjärtformade köptips tills allas datorskärmar exploderar i ett rosa skimmer och ut hoppar cupcakes, strössel, röda gosedjur, hjärtan, regnbågar och my little ponnies.
Men jag tänkte tillägna hela det här inlägget till den som världens alla butiker menar att jag ska köpa geléhallon till idag; nämligen min pojkvän, fästman, sambo och pappan till mina barn -Patric.
Men jag tänkte tillägna hela det här inlägget till den som världens alla butiker menar att jag ska köpa geléhallon till idag; nämligen min pojkvän, fästman, sambo och pappan till mina barn -Patric.
Som jag har nämnt tidigare så är Patric en pilstnerdrickande, långhårig, människohatande man med nattröja och som, enligt vår dotter, även är världens bästa mamma som brer mackor och bestämmer.
Det där med bestämmer vet jag inte så mycket om, och nattröjan har han slutat med sen jag uppmärksammade det på bloggen sist.
Men det finns ju så mycket mer att säga om denna fantastiska karl.
Han är kärleksfull och bra på att ge komplimanger och så lagar han väldigt god mat, trots att han inte har stått i ett kök sen jag blev mammaledig.
Vi känner varandra utan och innan, tänker ofta på samma saker och vet vad den andra ska säga innan den har öppnat munnen.
Han är rolig, fast på äldre dar har han blivit väldigt retlig på ett ganska gubbigt sätt. Ibland undrar man om man har flyttat ihop med sin pappa eller vad det är frågan om, och det har jag ju på sätt och vis i och med att pappa och Patric har vissa sidor som är skrämmande lika.
Hans intressen är wiskey, cigarrer och allt annat gubbigt du kan komma på. Han tål absolut ingen alkohol och har en stark passion för zoombies.
Patric dricker sjuttio liter vätska om dagen, nej, i timmen, och blir så akutkissenödig att han måste stanna bilen tre gånger på vägen till affären. Detta händer alltså dagligen. Ändå är det han som klagar högst när barnen blir nödiga på olämpliga ställen.
Han tar ålderdomstabletter och är beroende av energidryck, snus, Skrillex och min rumpa, och just när man storstädar hela huset samtidigt som man lagar och fryser in mat för hela månaden, skriver en to-do list för de nästkommande tio åren, betalar räkningarna och precis höll på att lösa universums gåta, då vill han kramas. Gärna länge. Och hårt.
Pappagris, det är han med. Men det får man väl kanske vara när man har en så bra pappa som han har. Dessutom är han expert på att bli övertalad av mig, det kanske inte är någon bra egenskap men det är i alla fall bra...för mig.
Och så är han bra på vardagsöverraskningar, eller åtminsone var han det innan vi fick så många barn att man inte ens hinner överraska toalettstolen med sin rumpa.
Han är världens bästa massör och det bästa av allt är att han älskar att massera mig. Visst kan det finnas baktankar från hans sida då och då, men hey... alla blir ju nöjda.
Patric har social kompetens. Han lär sig nya saker otroligt fort, förutom om det är något som jag har bett honom lära sig för då lär han sig det otroligt inte alls.
Han är mysig.
Han är modig.
Han är manlig.
Han är förlåtande.
Han är spontan.
Han är naturlig.
Han är även världmästare på sitt jobb där han har varit allt från kontorsnisse till truckchaufför och svetsare och där han klassar ut alla andra vad han är tar för sig.
En av hans sämsta sidor är att han avdlider varenda gång han somnar, och han blir barnsligt förväntansfull när postbilen kommer trots att vi bara får räkningar och reklam från City gross. Jag vet inte riktigt vad det är han förväntar sig, jag har försökt förklara för honom att ingen kommer någonsin, NÅGONSIN, skicka oss en miljoncheck med postbilen, men han gör galoppsasteg hela vägen fram till brevlådan ändå.
Jag har inte öppnat en brevlåda sen vi flyttade ihop.
Ibland kan han verka lite frånvarande. Alla Simspsons-fantaster vet vad jag pratar om när jag säger att Patric ibland kan verka lite som Homer Simpson när Marge försöker säga något viktigt, men hennes röst tonas bort och allt man ser är Homers tomma blick och en apa i hans huvud som slår två cymbaler mot varandra.
Ibland blir man så irriterad på honom att man börjar packa väskan.
Patric är en väldigt speciell person. Åtminstone för mig. Ingen är som honom, ibland kan jag faktiskt börja undra var han kommer ifrån.
Nej ingen är som Patric, och oftast får han uttalande mig att slitas mellan total irritation och att brista ut i gapskratt.
Det är så det är när man lever med en man vars hemliga dröm är att amputera ena benet och skaffa protes i form av ett svarvat bordsben.
Ja, alla har vi våra egna drömmar, min är i alla fall att denna man ska vara den som jag firar diamantdbröllop med när jag är åttiofem.
Med eller utan bordsben.
Som jag har nämnt tidigare så är Patric en pilstnerdrickande, långhårig, människohatande man med nattröja och som, enligt vår dotter, även är världens bästa mamma som brer mackor och bestämmer.
Det där med bestämmer vet jag inte så mycket om, och nattröjan har han slutat med sen jag uppmärksammade det på bloggen sist.
Men det finns ju så mycket mer att säga om denna fantastiska karl.
Han är kärleksfull och bra på att ge komplimanger och så lagar han väldigt god mat, trots att han inte har stått i ett kök sen jag blev mammaledig.
Vi känner varandra utan och innan, tänker ofta på samma saker och vet vad den andra ska säga innan den har öppnat munnen.
Han är rolig, fast på äldre dar har han blivit väldigt retlig på ett ganska gubbigt sätt. Ibland undrar man om man har flyttat ihop med sin pappa eller vad det är frågan om, och det har jag ju på sätt och vis i och med att pappa och Patric har vissa sidor som är skrämmande lika.
Hans intressen är wiskey, cigarrer och allt annat gubbigt du kan komma på. Han tål absolut ingen alkohol och har en stark passion för zoombies.
Patric dricker sjuttio liter vätska om dagen, nej, i timmen, och blir så akutkissenödig att han måste stanna bilen tre gånger på vägen till affären. Ändå är det han som klagar högst när barnen blir nödiga på olämpliga ställen.
Han tar ålderdomstabletter och är beroende av energidryck, snus, Skrillex och min rumpa, och just när man storstädar hela huset samtidigt som man lagar och fryser in mat för hela månaden, skriver en to-do list för de nästkommande tio åren, betalar räkningarna och precis höll på att lösa universums gåta, då vill han kramas. Gärna länge. Och hårt.
Pappagris, det är han med. Men det får man väl kanske vara när man har en så bra pappa som han har. Dessutom är han expert på att bli övertalad av mig, det kanske inte är någon bra egenskap men det är i alla fall bra...för mig.
Och så är han bra på vardagsöverraskningar, eller åtminsone var han det innan vi fick så många barn att man inte ens hinner överraska toalettstolen med sin rumpa.
Han är världens bästa massör och det bästa av allt är att han älskar att massera mig. Visst kan det finnas baktankar från hans sida då och då, men hey... alla blir ju nöjda.
Patric har social kompetens. Han lär sig nya saker otroligt fort, förutom om det är något som jag har bett honom lära sig för då lär han sig det otroligt inte alls.
Han är mysig.
Han är modig.
Han är manlig.
Han är förlåtande.
Han är spontan.
Han är naturlig.
Han är även världsmästare på sitt jobb där han har varit allt från kontorsnisse till truckchaufför och svetsare och där han klassar ut alla andra vad han är tar för sig.
En av hans sämsta sidor är att han avdlider varenda gång han somnar, och han blir barnsligt förväntansfull när postbilen kommer trots att vi bara får räkningar och reklam från City gross. Jag vet inte riktigt vad det är han förväntar sig, jag har försökt förklara för honom att ingen kommer någonsin, NÅGONSIN, skicka oss en miljoncheck med postbilen, men han gör galoppsasteg hela vägen fram till lådan ändå.
Jag har inte öppnat en brevlåda sen vi flyttade ihop.
Ibland kan han verka lite frånvarande. Alla Simspsons-fantaster vet vad jag pratar om när jag säger att Patric ibland kan verka lite som Homer Simpson när Marge försöker säga något viktigt, men hennes röst tonas bort och allt man ser är Homers tomma blick och en apa i hans huvud som slår två cymbaler mot varandra.
Ibland blir man så irriterad på honom att man börjar packa väskan.
Patric är en väldigt speciell person. Åtminstone för mig. Ingen är som honom, ibland kan jag faktiskt börja undra vart han kommer ifrån.
Nej ingen är som Patric, och ofta får hans uttalanden mig att slitas mellan total irritation och att brista ut i gapskratt.
Det är så det är när man lever med en man vars hemliga dröm är att amputera ena benet och skaffa protes i form av ett svarvat bordsben.
Ja, alla har vi våra egna drömmar, och min är att denna man ska vara den som jag får fira diamantbröllop med när jag är åttiofem.
Med eller utan bordsben.
Amen.
Jag älskar dig!
Amen.
Jag älskar dig!
Dagens ångestutlösare
Herregud vad allting ska vara pluttinuttigt nuförtiden. Ja, jag får faktiskt lite ångest.
Snuttifierings-fenomenet framträder extra tydligt på folk bloggar. Rosa-tonade bilder med tillhörande text där bara det som är härligt och mysigt får plats. Det känns så fake. Det är nästan så att man kräks en smula. Men jag förstår att folk rycks med i trenden, och jag klandrar ingen -man vill ju vara som alla andra...
Jag har haft den här känslan länge, men jag finner det svårt att sätta ord på den. Ja, jag vet egentligen inte ens vad det är jag mår så fruktansvärt illa över.
Är det alla photoshoppade bilder på fullkomligt ointressanta, snuttifierade motiv? Är det tipsen på shabby chic-inredning som helt slumpmässigt faller alla i smak samtidigt, eller bilder på tjejer som precis ska gå ut på shoppingrunda och spontan-tog en bild på sig själv i spegeln med rubriken "dagens outfit"?
Är det flodvågen med bakverk som varje dag sköljer över internetvärlden, ärligt talat -har vi inte sett alla sorter snart? När räcker det? Kanske är det alla stulna bilder från google på krimskrams man kallar "köptips" mot vit bakgrund och bildtexten åååh, en sån här kan man ju bara dö för?
Eller är det för att så fort man ska logga in på blogg.se, först tvingas se alla "olika" bloggtips som egentligen är en och samma blogg fast med olika namn?
Snygga outfits, läskande bakverk, gulliga familjebilder, färgglatt krimskrams, luftigt shabby chic, photoshopping, rosa, rosa, rosa. Ögongodig utan innehåll. Sätt på en kärlekskomedi istället.
Och så alla korta uppdateringar. Nä, idag har ja inte gjott så mycke, ska gå och lägga mej nu, här kommer en bild på mitt bäddsett det är rosa och jättefluffitt och det kan du köpa på åhleeeens.
Är jag den första att tröttna på snuttifierings-trenden? Eller inbillar jag mig bara alltihop?
Nej, jag är inte bitter. Jag mår bara illa. Och jag tänkte lägga spyan här istället. Kräksjuka hade vi hela förra veckan nämligen. Hurra för magsjuka när man äntligen har fått handfat och varmvatten! Eller var det tvärt om? Något sånt i alla fall.
Här kommer en bild på min son. Den är till Stina. Jag kan inte skicka mms. Sänder... står det. Har gjort det i ett dygn nu.
Snuttifierings-fenomenet framträder extra tydligt på folk bloggar. Rosa-tonade bilder med tillhörande text där bara det som är härligt och mysigt får plats. Det känns så fake. Det är nästan så att man kräks en smula. Men jag förstår att folk rycks med i trenden, och jag klandrar ingen -man vill ju vara som alla andra...
Jag har haft den här känslan länge, men jag finner det svårt att sätta ord på den. Ja, jag vet egentligen inte ens vad det är jag mår så fruktansvärt illa över.
Är det alla photoshoppade bilder på fullkomligt ointressanta, snuttifierade motiv? Är det tipsen på shabby chic-inredning som helt slumpmässigt faller alla i smak samtidigt, eller bilder på tjejer som precis ska gå ut på shoppingrunda och spontan-tog en bild på sig själv i spegeln med rubriken "dagens outfit"?
Är det flodvågen med bakverk som varje dag sköljer över internetvärlden, ärligt talat -har vi inte sett alla sorter snart? När räcker det? Kanske är det alla stulna bilder från google på krimskrams man kallar "köptips" mot vit bakgrund och bildtexten åååh, en sån här kan man ju bara dö för?
Eller är det för att så fort man ska logga in på blogg.se, först tvingas se alla "olika" bloggtips som egentligen är en och samma blogg fast med olika namn?
Snygga outfits, läskande bakverk, gulliga familjebilder, färgglatt krimskrams, luftigt shabby chic, photoshopping, rosa, rosa, rosa. Ögongodig utan innehåll. Sätt på en kärlekskomedi istället.
Och så alla korta uppdateringar. Nä, idag har ja inte gjott så mycke, ska gå och lägga mej nu, här kommer en bild på mitt bäddsett det är rosa och jättefluffitt och det kan du köpa på åhleeeens.
Är jag den första att tröttna på snuttifierings-trenden? Eller inbillar jag mig bara alltihop?
Nej, jag är inte bitter. Jag mår bara illa. Och jag tänkte lägga spyan här istället. Kräksjuka hade vi hela förra veckan nämligen. Hurra för magsjuka när man äntligen har fått handfat och varmvatten! Eller var det tvärt om? Något sånt i alla fall.
Här kommer en bild på min son. Den är till Stina. Jag kan inte skicka mms. Sänder... står det. Har gjort det i ett dygn nu.
Pusss och kjaam. Typ.
Dagens tips
Om man leker kurragömma med min äldsta dotter, måste man utropa "Oj, en majonnäs-docka!" när man har hittat henne.
Annars får man skäll.
Helt enkelt. Inget konstigt med det. Alls.
Annars får man skäll.
Helt enkelt. Inget konstigt med det. Alls.
Vårt liv i bild
Jag vet inte... jag tycker bara att den här bilden beskriver vårt liv så himla bra.
Den säger typ; vad händer? Varför, och hur gick det till? Varför är det barn i varenda hörn? Vart ska Nikita och är Patric uppgiven eller glad?
Helt enkelt vårt liv fångat i en enda bild.
Den säger typ; vad händer? Varför, och hur gick det till? Varför är det barn i varenda hörn? Vart ska Nikita och är Patric uppgiven eller glad?
Helt enkelt vårt liv fångat i en enda bild.
Vård av sjukt hus
Att bo i hyresrätt är att ta välfärden för givet. Och med "välfärd" menar jag en levnadsstandard som inte innebär att utföra hjärt- och lungräddning på vattensystemet varje kväll efter jobbet, och när man gjort detta fortfarande inte kan spola i toalettstolen så att man måste sätta in fjorton olika värmekällor inkopplade på samma krets så elen går i E.ons proppskåp på andra sidan vägen och man måste gå ut och fixa det klockan två på natten när man fortfarande inte har gått och lagt sig. Och med "man" så menar jag Patric.
För var kommer egentligen vattnet ifrån när man bor i lägenhet?
Det bara finns där inne i badrummet och väntar på att du ska gå upp och spola på morgonen. Om det så är fyrtio minusgrader ute väntar vattnet troget på dig, bara längtar efter att du ska ta en lång och härlig dusch. Och duscha på du, det finns gott om varmvatten, för att inte säga obegränsat.
När vi köpte det här huset skulle det bli så skönt att äntligen bli av med alla bestämmande, tråkiga hyresvärdar. Vi kan minsann ta hand om oss själva. Sådeså.
Äntligen skulle vi bli av med det där gamla huset vi hyrde. Äntligen slippa en hyresvärd som låter som om han sitter på dass varje gång man ringer, och lägger på mitt i en mening genom att säga "det är brrrrra, hej!". Och gud vad skönt att bli av med det där fula gamla 80-talsköket med mögel i ena skåpet, och badrummet som är så litet att man knappt kan stå raklång i det.
Fast det är klart... Huset vi köpte var ju faktiskt ännu äldre. 130 år äldre för att vara någorlunda exakt. Och när vi hade slitit ut hela det gamla vatten- och avloppssystemet var det otroligt skönt att få komma hem till hyreshuset om kvällarna.
Under fyra månader hade vi både gården och det hyrda huset att utnyttja samtidigt. Aldrig tidigare hade jag uppskattat en hyresrätt så mycket som då! Lite mögel i köket har väl ingen dött av när det faktiskt går att spola i kranen. Och ett litet badrum är bättre än inget badrum, och när man har varit på renoveringsgården hela dagen och hållit sig så länge att man är på sprickgränsen kan jag tala om för er att ett litet badrum till och med är bättre än sex.
Och skulle någonting mot förmodan sluta fungera i en hyresrätt är det inget att få ångest över. Det är nämligen inte ditt problem. Snart kommer det någon som fixar felet, och har du tur kan du till och med få ekonomisk ersättning för de dagar du har tvingats leva under oacceptabel standard.
Ekonomisk ersättning. Hade jag fått ekonomisk ersättning för våra dagar under oacceptabel standard på den här gården hade jag varit en rik kvinna nu!
När man köper hus borde det ingå en socialförsäkring som heter Vård av sjukt hus. Att man liksom skulle kunna VAH:a.
Då kunde jag sluta tänka på vad jag ska bli när jag blir stor. Se till att få en bra SGI och sen VAH:a resten av livet.
Det tycker i alla fall jag är en bra idé.
...hela dagen.
För var kommer egentligen vattnet ifrån när man bor i lägenhet?
Det bara finns där inne i badrummet och väntar på att du ska gå upp och spola på morgonen. Om det så är fyrtio minusgrader ute väntar vattnet troget på dig, bara längtar efter att du ska ta en lång och härlig dusch. Och duscha på du, det finns gott om varmvatten, för att inte säga obegränsat.
När vi köpte det här huset skulle det bli så skönt att äntligen bli av med alla bestämmande, tråkiga hyresvärdar. Vi kan minsann ta hand om oss själva. Sådeså.
Äntligen skulle vi bli av med det där gamla huset vi hyrde. Äntligen slippa en hyresvärd som låter som om han sitter på dass varje gång man ringer, och lägger på mitt i en mening genom att säga "det är brrrrra, hej!". Och gud vad skönt att bli av med det där fula gamla 80-talsköket med mögel i ena skåpet, och badrummet som är så litet att man knappt kan stå raklång i det.
Fast det är klart... Huset vi köpte var ju faktiskt ännu äldre. 130 år äldre för att vara någorlunda exakt. Och när vi hade slitit ut hela det gamla vatten- och avloppssystemet var det otroligt skönt att få komma hem till hyreshuset om kvällarna.
Under fyra månader hade vi både gården och det hyrda huset att utnyttja samtidigt. Aldrig tidigare hade jag uppskattat en hyresrätt så mycket som då! Lite mögel i köket har väl ingen dött av när det faktiskt går att spola i kranen. Och ett litet badrum är bättre än inget badrum, och när man har varit på renoveringsgården hela dagen och hållit sig så länge att man är på sprickgränsen kan jag tala om för er att ett litet badrum till och med är bättre än sex.
Och skulle någonting mot förmodan sluta fungera i en hyresrätt är det inget att få ångest över. Det är nämligen inte ditt problem. Snart kommer det någon som fixar felet, och har du tur kan du till och med få ekonomisk ersättning för de dagar du har tvingats leva under oacceptabel standard.
Ekonomisk ersättning. Hade jag fått ekonomisk ersättning för våra dagar under oacceptabel standard på den här gården hade jag varit en rik kvinna nu!
När man köper hus borde det ingå en socialförsäkring som heter Vård av sjukt hus. Att man liksom skulle kunna VAH:a.
Då kunde jag sluta tänka på vad jag ska bli när jag blir stor. Se till att få en bra SGI och sen VAH:a resten av livet.
Det tycker i alla fall jag är en bra idé.
CPR på vattensystemet...
...hela dagen.
I biktstolen
Nu ni! Oj, oj, oj, oj, oj...
Nu ska ni få ta del av en riktigt, riktigt ful bekännelse. Någonting osmakligt, vidrigt, hänsynslöst; ja, man skulle nog kunna likställa det med att bajsa främmande människor i ansiktet. Det här är något vedervärdigt och vämjeligt, avskyvärt och motbjudande. Det är svårt att stå ut med sig själv när man utför någonting så fruktansvärt äckligt som jag gör. Och ofta också!
Jag hoppas ni förstår vad jag går igenom för att orka bekänna det här.
Mamma och pappa -ni bör nog sluta läsa nu.
Nu kommer det. Nu skriver jag det:
Jag ammar mitt barn offentligt.
Överallt!
På restauranger, caféer, på stan, ja till och med i kön till kassan händer det att jag slänger fram tutten.
"Slänger fram tutten". Ja, det är verkligen det jag gör. Jag börjar med att klä av mig helt och hållet på överkroppen och ställer mig på bordet. Sen ser jag till att alla i rummet har sett mig naken (går det så lyfter jag även lite på kjolen och trosan). Och efter det så bjuder jag laget runt från mina härliga mjölkfyllda bröst.
-Du kanske vill smaka lite? Du där, ska det va lite till kaffet? Och du där borta ska väl smaka en snutt direkt ur förpackningen, ja jag tänkte väl det!
Och sen, när alla procedurer är klara, ger jag slutligen bröstet till mitt barn. Alltså efter att jag har sett till att alla har blivit så äcklade av mitt vulgära sätt att de har lämnat lokalen, kanske till och med flytt Sverige... Vad vet jag.
Fast egentligen när jag tänker efter så brukar jag hoppa över det första och gå direkt till att mata mitt barn. Med kläderna på.
Men trots att jag avstår från att spruta mjölk i folks kaffekoppar tycker majoriteten av Sveriges befolkning att offentlig amning är olämpligt.
Tidningen Metro publicerade en undersökning om svenskars inställning till amning i höstas. Och igår när Patric kom hem och berättade om ett radioprogram där de hade ägnat dagen åt att låta folk ringa in och spy galla över ammande mammor, blev jag påmind om den här artikeln. Och så blev jag förbannad. Igen. Nu får det väl ändå vara nog!
85 procent tycker att vi ska amma, men 53 procent tycker att vi minsann inte får amma hur, var och när vi vill. Att det är olämpligt. Över hälften av Sveriges befolkning! Och bland åldersgruppen 15-22 år, där jag för övrigt själv ingår, tycker hela 75 procent att det är olämpligt med offentlig amning!
Så folk tycker generellt att småbarnsmammor ska amma, men att vi ska göra det där ingen oskyldig kan råka se.
-Nej, lille Mille. Nu får du allt vänta. Ja, skrik du dig blå bara, det finns faktiskt vuxna människor här inne som inte tål att se på när du får i dig näring. Hör du det Mille?
DU. FÅR. VÄNTA! Ja, det är inget att hänga läpp för. Vuxnas behov måste gå före i såna här fall. Hur skulle det se ut ifall bebisar fick äta bland folk? Skärpning nu Mille! Inte skrika efter bröstet på stan. Fattar du väl.
Vilken idiot till bebis jag måste ha. Och vilken idiot jag är som lämnar hemmet länge nog för att mitt barn ska hinna bli hungrigt. Vi har ju inte fattat nånting.
90-talisterna. Tydligen är det min generation som finner amning mest stötande. Min generation, som har vuxit upp under en explotion av media fylld med nakna kroppar! Överallt ser man dessa halvnakna kvinnor, på stan, i reklam, på tv och på den där restaurangen där jag precis avstod från att hälla bröstmjölk i kaffet.
Reklam för parfym -helt okej med naken kropp.
Varm dag på stan -inga problem med jeans som slutar där de börjar.
Fin middag på restaurang -kör på med urringad klänning bara.
Serier som visas klockan ett på eftermiddagen på storbilds-teven i väntrummet på vårdcentralen -hejja heta sexscener!
Men att visa lite hud för att ge sin bebis näring -inte okej. Äckligt. Onaturligt och vedervärdigt. Vidrigt. Hur bara kan vi?
Är det så att kvinnans kropp har blivit så sexuellt laddad och onaturlig att dagens människor har blivit främmande för det mest naturliga i värden? De kanske undrar hur man kan stoppa in ett sexredskap i munnen på ett spädbarn? De stackars små idiotmänniskorna som inte har förstått vad naturen går ut på, de måste ju bli fruktansvärt förvirrade när en mamma använder sitt bröst till något annat än att ligga med Brat Pitt på film eller sälja snajdiga märkesparfymer.
Hängiga amningsbröst passar inte in i dagens samhälle. Folk är rädda för det naturliga. Tänk om de blir blinda ifall de råkar se ett naturligt bröst?
Snälla mammor -AMMA MERA! Har folk inte nerver nog att se ett litet knyte, i famnen på sin mamma, äta sig mätt på det mest naturliga sätt, är det dessa människor som borde stanna hemma i sitt vardagsrum och inte vi.
Glöm aldrig bort att vi är en del av naturen. Raka sig under armarna, plastläppar och antirynkkräm är väl en sak. Men när det har gått så långt att man inte ens får visa sig naturlig med sitt eget spädbarn utan att folk höjer på ögonbrynen kan man ju inget annat än att undra vart världen är påväg.
Det känns skönt att jag äntligen har fått det sagt. Nu återstår det bara att invänta diverse hatbrev och mordhot. Det är sånt man får räkna med som pervers fridsstörare, förstår ni.
Nu ska ni få ta del av en riktigt, riktigt ful bekännelse. Någonting osmakligt, vidrigt, hänsynslöst; ja, man skulle nog kunna likställa det med att bajsa främmande människor i ansiktet. Det här är något vedervärdigt och vämjeligt, avskyvärt och motbjudande. Det är svårt att stå ut med sig själv när man utför någonting så fruktansvärt äckligt som jag gör. Och ofta också!
Jag hoppas ni förstår vad jag går igenom för att orka bekänna det här.
Mamma och pappa -ni bör nog sluta läsa nu.
Nu kommer det. Nu skriver jag det:
Jag ammar mitt barn offentligt.
Överallt!
På restauranger, caféer, på stan, ja till och med i kön till kassan händer det att jag slänger fram tutten.
"Slänger fram tutten". Ja, det är verkligen det jag gör. Jag börjar med att klä av mig helt och hållet på överkroppen och ställer mig på bordet. Sen ser jag till att alla i rummet har sett mig naken (går det så lyfter jag även lite på kjolen och trosan). Och efter det så bjuder jag laget runt från mina härliga mjölkfyllda bröst.
-Du kanske vill smaka lite? Du där, ska det va lite till kaffet? Och du där borta ska väl smaka en snutt direkt ur förpackningen, ja jag tänkte väl det!
Och sen, när alla procedurer är klara, ger jag slutligen bröstet till mitt barn. Alltså efter att jag har sett till att alla har blivit så äcklade av mitt vulgära sätt att de har lämnat lokalen, kanske till och med flytt Sverige... Vad vet jag.
Fast egentligen när jag tänker efter så brukar jag hoppa över det första och gå direkt till att mata mitt barn. Med kläderna på.
Men trots att jag avstår från att spruta mjölk i folks kaffekoppar tycker majoriteten av Sveriges befolkning att offentlig amning är olämpligt.
Tidningen Metro publicerade en undersökning om svenskars inställning till amning i höstas. Och igår när Patric kom hem och berättade om ett radioprogram där de hade ägnat dagen åt att låta folk ringa in och spy galla över ammande mammor, blev jag påmind om den här artikeln. Och så blev jag förbannad. Igen. Nu får det väl ändå vara nog!
85 procent tycker att vi ska amma, men 53 procent tycker att vi minsann inte får amma hur, var och när vi vill. Att det är olämpligt. Över hälften av Sveriges befolkning! Och bland åldersgruppen 15-22 år, där jag för övrigt själv ingår, tycker hela 75 procent att det är olämpligt med offentlig amning!
Så folk tycker generellt att småbarnsmammor ska amma, men att vi ska göra det där ingen oskyldig kan råka se.
-Nej, lille Mille. Nu får du allt vänta. Ja, skrik du dig blå bara, det finns faktiskt vuxna människor här inne som inte tål att se på när du får i dig näring. Hör du det Mille?
DU. FÅR. VÄNTA! Ja, det är inget att hänga läpp för. Vuxnas behov måste gå före i såna här fall. Hur skulle det se ut ifall bebisar fick äta bland folk? Skärpning nu Mille! Inte skrika efter bröstet på stan. Fattar du väl.
Vilken idiot till bebis jag måste ha. Och vilken idiot jag är som lämnar hemmet länge nog för att mitt barn ska hinna bli hungrigt. Vi har ju inte fattat nånting.
90-talisterna. Tydligen är det min generation som finner amning mest stötande. Min generation, som har vuxit upp under en explotion av media fylld med nakna kroppar! Överallt ser man dessa halvnakna kvinnor, på stan, i reklam, på tv och på den där restaurangen där jag precis avstod från att hälla bröstmjölk i kaffet.
Reklam för parfym -helt okej med naken kropp.
Varm dag på stan -inga problem med jeans som slutar där de börjar.
Fin middag på restaurang -kör på med urringad klänning bara.
Serier som visas klockan ett på eftermiddagen på storbilds-teven i väntrummet på vårdcentralen -hejja heta sexscener!
Men att visa lite hud för att ge sin bebis näring -inte okej. Äckligt. Onaturligt och vedervärdigt. Vidrigt. Hur bara kan vi?
Är det så att kvinnans kropp har blivit så sexuellt laddad och onaturlig att dagens människor har blivit främmande för det mest naturliga i värden? De kanske undrar hur man kan stoppa in ett sexredskap i munnen på ett spädbarn? De stackars små idiotmänniskorna som inte har förstått vad naturen går ut på, de måste ju bli fruktansvärt förvirrade när en mamma använder sitt bröst till något annat än att ligga med Brat Pitt på film eller sälja snajdiga märkesparfymer.
Hängiga amningsbröst passar inte in i dagens samhälle. Folk är rädda för det naturliga. Tänk om de blir blinda ifall de råkar se ett naturligt bröst?
Snälla mammor -AMMA MERA! Har folk inte nerver nog att se ett litet knyte, i famnen på sin mamma, äta sig mätt på det mest naturliga sätt, är det dessa människor som borde stanna hemma i sitt vardagsrum och inte vi.
Glöm aldrig bort att vi är en del av naturen. Raka sig under armarna, plastläppar och antirynkkräm är väl en sak. Men när det har gått så långt att man inte ens får visa sig naturlig med sitt eget spädbarn utan att folk höjer på ögonbrynen kan man ju inget annat än att undra vart världen är påväg.
Det känns skönt att jag äntligen har fått det sagt. Nu återstår det bara att invänta diverse hatbrev och mordhot. Det är sånt man får räkna med som pervers fridsstörare, förstår ni.
2008 på promenad. UTOMHUS
