Jag har börjat få känslan av att jag kanske inte är som alla andra ändå. Och "lite bättre" skulle med lätthet kunna bytas ut mot "lite extremare".

Jag har en ovana av att vara antingen eller.

Mina framtidsdrömmar har växlat mellan:

1. bo som en kung och bli den mest framgångsrika affärskvinnan genom tiderna med tio väluppfostrade ungar

eller

2. bo som en uteliggare och skita i allt, sakna all form av ansvarskänsla och bara leva för att ta mig igenom dagen. Helst knarka lite också.

Ska det va så ska det va. Annars får det faktisk va.

Under större delen av min grundskoletid var jag exremt bra i alla ämnen. Jag älskade att lära mig och sög i mig kunskap som en uttorkad svamp. Oftast hade jag redan bra koll på det som läraren pratade om, vilket gav mig ett försprång som ledde till att jag aldrig hade några fel på proven.

Under den allra sista delen av min grundskoletid var jag extremt inte i skolan alls. Och var jag det gjorde jag inget vettigt. Det var så skönt att bara släppa allt, ja jag brydde mig inte ens om ifall jag skulle vakna dagen efter. Och det var befriande, men samtidigt sorgligt.

Efter denna period hamnade jag i kategorin "unga mammor". Ska man ha barn kan man lika gärna stöka undan det tidigt. Vem vill bli mamma i samma ålder som alla andra? Inte jag i alla fall. Fruktansvärt fantasilöst.

Sen blev det dags för mig och Patric att välja bil. Valde vi en begagnad, normalstor bil till en billig peng eller valde vi en splitter ny sjusittsig "familjesportbil" som har kostat oss 7000 kronor per månad i fyra och ett halvt år med inbyggt dvd-system som vi har använt ingen gång alls ? Ja, ni kan ju fantisera själva.

Ska det va så ska det va. Annars kan man ju lika gärna åka buss. (Däremot behövde vi ingen dragkrok. Tyckte vi. Då. Nu, varje gång vi behöver dragkrok vilket är ganska ofta, måste vi 1. låna bil, 2. låna släp, och 3. skaffa barnvakt för att barnen inte får plats i den lånade bilen. Och sen gråter vi hela vägen för att lånebilen inte har inbyggt dvd-system)

Sen blev det dags för gymnasiet. Valet stod återigen mellan att satsa järnet eller att skita i allt. Men eftersom jag hade blivit mamma fanns det egentligen inte med på kartan att jag skulle välja det senare.

Och med den inställningen kämpade jag mig igenom hela gymnasiet med jättefina betyg, och hann dessutom få tre barn till under tiden (liksom, vem vill vara ung mamma till ett barn när man kan vara det till fyra?)

När det äntligen blev dags för hus köpte vi oss en lagom stor en och en halv plans villa som egentligen bara var att tapetsera om, med en lagom stor tomt som vi hinner med att sköta.

Fast egentligen gjorde vi inte det. Vi köpte en gård i extremt renoveringsbehov till en extremt billig peng med en tomt på 1,1 hektar som vi inte vet vad vi ska göra med, och där allt som fanns i huset ingick i köpet.

Så nu har vi två kompletta hushåll som vi inte vet var vi ska göra av. Eller egentligen har vi snarare tre kompletta hushåll, eftersom paret vi köpte gården av har en slags sjukdom som gör att de måste köpa minst två exemplar av allting de lägger sina ögon på.

Detta är mer än sant, jag vet faktiskt ingenting i det här huset som kommer i singular. Jag och min bror hittade en extremt ful, platt och rund plastbit med ett blått motiv på som möjligtvis skulle kunna föreställa en sol. Vi blev både fascinerade över att den bara fanns i ett exemplar.

Det var nästan som om det var någonting speciellt med den där fula plastbiten...

Nästa dag hittade jag tvillingen i ett annat skåp, och så var det med den mystiken.

Men ska det va så ska det va, och vem har inte alltid drömt om tre kompletta hushåll fulla med SKIT?!

Ja, ska det va så ska det va, och denna regel gäller även vid storhandling. Vi kan fylla två kundvagnar av modell större på City gross och folk glor på oss som om vi vore från vettet. För att känna sig lite mer som alla andra brukar jag låtsas för mig själv att vi handlar inför en jättestor fest, typ bröllopsfest.

Fast vi handlar inte till någon bröllopsfest. Och enda anledningen till att vi inte gifter oss är att vi inte har råd att flyga alla vi känner till Bahamas.

Och sen, när vi kommer hem från den extrema storhandlingen, plockar vi fram stora grytan med en diameter på 60 cm och lagar och fryser in mat i ett helt dygn. Utan pauser.

Jag läste någonstans (vilken underbar källa) att den vanligaste drömmen är att leva ett "vanligt" liv med fast anställning, boende i en normalstor villa, pengar så man klarar sig och sen två barn på det. Helt enkelt ett tryggt liv utan krusiduller.

Jag känner så inte igen mig i den drömmen. Men ni ska veta att jag försöker. Jag försöker drömma om det.

Men mitt i mina taffliga försök att leka vanlig drömmer jag om helt andra saker.

Ni ska bara veta vad jag har för planer för det här huset. 500 kvm stort, minst, med eget spa och biosalong. Och så en utgrävd kräftdamm med badmöjligheter. Huset ska vara så bländande vackert att man kommer behöva ha solglasögon på sig bara man tänker på det.

Karriärsdrömmar:

1. bli en framgångsrik författare, lite lagom världsberömd sådär
2. bli världens mest framgångsrika affärskvinna genom tiderna
3. plugga halva livet på universitetet och skaffa mig en fett najs utbildning som får alla att känna sig jättedumma när jag presenterar mig för ingen egentligen vet vad min titel betyder. Inom vilket område spelar mindre roll, för jag är intresserad av ALLT! Allt, allt, allt!

Och bli inte förvånad om vi skaffar oss en omgång barn till i framtiden. Jag kanske skulle testa på hur det är att vara gammal mamma? Nästa kull mellan 45 och 50 år.
Och tills dess hinner jag ju testa på att få en omgång i normal ålder med!

Det är inte så att jag ser ner på folk som drömmer om ett "vanligt" liv. Tvärtom så ser jag upp till dem! För själv känner jag mig otacksam.

Och det är inte det att jag inte är nöjd. Men jag vill så mycket.

Fast egentligen tror jag att alla drömmer om någonting "mer", i alla fall i perioder. De kanske bara inte vågar erkänna det mitt i denna moderna tävling om vem som har det mysigaste livet.

Jag vet i alla fall att jag vill alldeles för mycket. Och att jag kommer bli tvungen att välja.

Jag skulle behöva tjugofem liv för att testa allt det jag vill testa.

Men det kommer jag inte få.

Så jag går min egen väg. Följer mitt hjärta. Och sen låtsas jag att jag är som alla andra.
Fast lite bättre.