Patric

Alla hjärtans dag. Idag fylls bloggvärlden till bredden med röda muffins, rosa tårtor och hjärtformade köptips tills allas datorskärmar exploderar i ett rosa skimmer och ut hoppar cupcakes, strössel, röda gosedjur, hjärtan, regnbågar och my little ponnies.

Men jag tänkte tillägna hela det här inlägget till den som världens alla butiker menar att jag ska köpa geléhallon till idag; nämligen min pojkvän, fästman, sambo och pappan till mina barn -Patric.

Som jag har nämnt tidigare så är Patric en pilstnerdrickande, långhårig, människohatande man med nattröja och som, enligt vår dotter, även är världens bästa mamma som brer mackor och bestämmer.

Det där med bestämmer vet jag inte så mycket om, och nattröjan har han slutat med sen jag uppmärksammade det på bloggen sist.

Men det finns ju så mycket mer att säga om denna fantastiska karl.

Han är kärleksfull och bra på att ge komplimanger och så lagar han väldigt god mat, trots att han inte har stått i ett kök sen jag blev mammaledig.

Vi känner varandra utan och innan, tänker ofta på samma saker och vet vad den andra ska säga innan den har öppnat munnen.

Han är rolig, fast på äldre dar har han blivit väldigt retlig på ett ganska gubbigt sätt. Ibland undrar man om man har flyttat ihop med sin pappa eller vad det är frågan om, och det har jag ju på sätt och vis i och med att pappa och Patric har vissa sidor som är skrämmande lika.

Hans intressen är wiskey, cigarrer och allt annat gubbigt du kan komma på. Han tål absolut ingen alkohol och har en stark passion för zoombies.

Patric dricker sjuttio liter vätska om dagen, nej, i timmen, och blir så akutkissenödig att han måste stanna bilen tre gånger på vägen till affären. Detta händer alltså dagligen. Ändå är det han som klagar högst när barnen blir nödiga på olämpliga ställen.

Han tar ålderdomstabletter och är beroende av energidryck, snus, Skrillex och min rumpa, och just när man storstädar hela huset samtidigt som man lagar och fryser in mat för hela månaden, skriver en to-do list för de nästkommande tio åren, betalar räkningarna och precis höll på att lösa universums gåta, då vill han kramas. Gärna länge. Och hårt.

Pappagris, det är han med. Men det får man väl kanske vara när man har en så bra pappa som han har. Dessutom är han expert på att bli övertalad av mig, det kanske inte är någon bra egenskap men det är i alla fall bra...för mig.

Och så är han bra på vardagsöverraskningar, eller åtminsone var han det innan vi fick så många barn att man inte ens hinner överraska toalettstolen med sin rumpa.

Han är världens bästa massör och det bästa av allt är att han älskar att massera mig. Visst kan det finnas baktankar från hans sida då och då, men hey... alla blir ju nöjda.

Patric har social kompetens. Han lär sig nya saker otroligt fort, förutom om det är något som jag har bett honom lära sig för då lär han sig det otroligt inte alls.

Han är mysig.

Han är modig.

Han är manlig.

Han är förlåtande.

Han är spontan.

Han är naturlig.

Han är även världmästare på sitt jobb där han har varit allt från kontorsnisse till truckchaufför och svetsare och där han klassar ut alla andra vad han är tar för sig.

En av hans sämsta sidor är att han avdlider varenda gång han somnar, och han blir barnsligt förväntansfull när postbilen kommer trots att vi bara får  räkningar och reklam från City gross. Jag vet inte riktigt vad det är han förväntar sig, jag har försökt förklara för honom att ingen kommer någonsin, NÅGONSIN, skicka oss en miljoncheck med postbilen, men han gör galoppsasteg hela vägen fram till brevlådan ändå.

Jag har inte öppnat en brevlåda sen vi flyttade ihop.

Ibland kan han verka lite frånvarande. Alla Simspsons-fantaster vet vad jag pratar om när jag säger att Patric ibland kan verka lite som Homer Simpson när Marge försöker säga något viktigt, men hennes röst tonas bort och allt man ser är Homers tomma blick och en apa i hans huvud som slår två cymbaler mot varandra.

Ibland blir man så irriterad på honom att man börjar packa väskan.

Patric är en väldigt speciell person. Åtminstone för mig. Ingen är som honom, ibland kan jag faktiskt börja undra var han kommer ifrån.

Nej ingen är som Patric, och oftast får han uttalande mig att slitas mellan total irritation och att brista ut i gapskratt.

Det är så det är när man lever med en man vars hemliga dröm är att amputera ena benet och skaffa protes i form av ett svarvat bordsben.

Ja, alla har vi våra egna drömmar, min är i alla fall att denna man ska vara den som jag firar diamantdbröllop med när jag är åttiofem.

Med eller utan bordsben.

Som jag har nämnt tidigare så är Patric en pilstnerdrickande, långhårig, människohatande man med nattröja och som, enligt vår dotter, även är världens bästa mamma som brer mackor och bestämmer. 

Det där med bestämmer vet jag inte så mycket om, och nattröjan har han slutat med sen jag uppmärksammade det på bloggen sist.

Men det finns ju så mycket mer att säga om denna fantastiska karl. 

Han är kärleksfull och bra på att ge komplimanger och så lagar han väldigt god mat, trots att han inte har stått i ett kök sen jag blev mammaledig.

Vi känner varandra utan och innan, tänker ofta på samma saker och vet vad den andra ska säga innan den har öppnat munnen.

Han är rolig, fast på äldre dar har han blivit väldigt retlig på ett ganska gubbigt sätt. Ibland undrar man om man har flyttat ihop med sin pappa eller vad det är frågan om, och det har jag ju på sätt och vis i och med att pappa och Patric har vissa sidor som är skrämmande lika.

Hans intressen är wiskey, cigarrer och allt annat gubbigt du kan komma på. Han tål absolut ingen alkohol och har en stark passion för zoombies.

Patric dricker sjuttio liter vätska om dagen, nej, i timmen, och blir så akutkissenödig att han måste stanna bilen tre gånger på vägen till affären. Ändå är det han som klagar högst när barnen blir nödiga på olämpliga ställen. 

Han tar ålderdomstabletter och är beroende av energidryck, snus, Skrillex och min rumpa, och just när man storstädar hela huset samtidigt som man lagar och fryser in mat för hela månaden, skriver en to-do list för de nästkommande tio åren, betalar räkningarna och precis höll på att lösa universums gåta, då vill han kramas. Gärna länge. Och hårt.

Pappagris, det är han med. Men det får man väl kanske vara när man har en så bra pappa som han har. Dessutom är han expert på att bli övertalad av mig, det kanske inte är någon bra egenskap men det är i alla fall bra...för mig.

Och så är han bra på vardagsöverraskningar, eller åtminsone var han det innan vi fick så många barn att man inte ens hinner överraska toalettstolen med sin rumpa.

Han är världens bästa massör och det bästa av allt är att han älskar att massera mig. Visst kan det finnas baktankar från hans sida då och då, men hey... alla blir ju nöjda. 

Patric har social kompetens. Han lär sig nya saker otroligt fort, förutom om det är något som jag har bett honom lära sig för då lär han sig det otroligt inte alls.

Han är mysig.

Han är modig.

Han är manlig.

Han är förlåtande.

Han är spontan.

Han är naturlig.

Han är även världsmästare på sitt jobb där han har varit allt från kontorsnisse till truckchaufför och svetsare och där han klassar ut alla andra vad han är tar för sig.

En av hans sämsta sidor är att han avdlider varenda gång han somnar, och han blir barnsligt förväntansfull när postbilen kommer trots att vi bara får räkningar och reklam från City gross. Jag vet inte riktigt vad det är han förväntar sig, jag har försökt förklara för honom att ingen kommer någonsin, NÅGONSIN, skicka oss en miljoncheck med postbilen, men han gör galoppsasteg hela vägen fram till lådan ändå. 

Jag har inte öppnat en brevlåda sen vi flyttade ihop.

Ibland kan han verka lite frånvarande. Alla Simspsons-fantaster vet vad jag pratar om när jag säger att Patric ibland kan verka lite som Homer Simpson när Marge försöker säga något viktigt, men hennes röst tonas bort och allt man ser är Homers tomma blick och en apa i hans huvud som slår två cymbaler mot varandra. 

Ibland blir man så irriterad på honom att man börjar packa väskan. 

Patric är en väldigt speciell person. Åtminstone för mig. Ingen är som honom, ibland kan jag faktiskt börja undra vart han kommer ifrån. 

Nej ingen är som Patric, och ofta får hans uttalanden mig att slitas mellan total irritation och att brista ut i gapskratt.

Det är så det är när man lever med en man vars hemliga dröm är att amputera ena benet och skaffa protes i form av ett svarvat bordsben.

Ja, alla har vi våra egna drömmar, och min är att denna man ska vara den som jag får fira diamantbröllop med när jag är åttiofem.

Med eller utan bordsben.

Amen.

Jag älskar dig!

Åh så fint inlägg! =)
Håller med om att alla hjärtans dag inte ska handla om att köpa en massa grejer till varandra.
Jag möttes av en chokladask. Samt en tänd kamin, diskmaskinen som var tömd och så även blöjhinken.
DET är kärlek för mig.
Sen ska jag överraska sambon med en god middag när han kommer hem från jobbet!

Ååh, så vackert det är med kärlek! Jag hoppas också att ni ska få ett långt och underbart liv tillsammans. Kraaaaaam <3

Patric ä nötti. De ä nöttit me Patric.

Länge leve kärleken!

"Pappa och Patric har vissa sidor som är skrämmande lika"

Skrämmande? Vadå? Det är ju en bra grabb, gillar whiskey, cigarrer, splatterfilmer och tungerock. Inget skrämmande med det, inte! SVÄRFARSDRÖM :-)