I biktstolen
Nu ni! Oj, oj, oj, oj, oj...
Nu ska ni få ta del av en riktigt, riktigt ful bekännelse. Någonting osmakligt, vidrigt, hänsynslöst; ja, man skulle nog kunna likställa det med att bajsa främmande människor i ansiktet. Det här är något vedervärdigt och vämjeligt, avskyvärt och motbjudande. Det är svårt att stå ut med sig själv när man utför någonting så fruktansvärt äckligt som jag gör. Och ofta också!
Jag hoppas ni förstår vad jag går igenom för att orka bekänna det här.
Mamma och pappa -ni bör nog sluta läsa nu.
Nu kommer det. Nu skriver jag det:
Jag ammar mitt barn offentligt.
Överallt!
På restauranger, caféer, på stan, ja till och med i kön till kassan händer det att jag slänger fram tutten.
"Slänger fram tutten". Ja, det är verkligen det jag gör. Jag börjar med att klä av mig helt och hållet på överkroppen och ställer mig på bordet. Sen ser jag till att alla i rummet har sett mig naken (går det så lyfter jag även lite på kjolen och trosan). Och efter det så bjuder jag laget runt från mina härliga mjölkfyllda bröst.
-Du kanske vill smaka lite? Du där, ska det va lite till kaffet? Och du där borta ska väl smaka en snutt direkt ur förpackningen, ja jag tänkte väl det!
Och sen, när alla procedurer är klara, ger jag slutligen bröstet till mitt barn. Alltså efter att jag har sett till att alla har blivit så äcklade av mitt vulgära sätt att de har lämnat lokalen, kanske till och med flytt Sverige... Vad vet jag.
Fast egentligen när jag tänker efter så brukar jag hoppa över det första och gå direkt till att mata mitt barn. Med kläderna på.
Men trots att jag avstår från att spruta mjölk i folks kaffekoppar tycker majoriteten av Sveriges befolkning att offentlig amning är olämpligt.
Tidningen Metro publicerade en undersökning om svenskars inställning till amning i höstas. Och igår när Patric kom hem och berättade om ett radioprogram där de hade ägnat dagen åt att låta folk ringa in och spy galla över ammande mammor, blev jag påmind om den här artikeln. Och så blev jag förbannad. Igen. Nu får det väl ändå vara nog!
85 procent tycker att vi ska amma, men 53 procent tycker att vi minsann inte får amma hur, var och när vi vill. Att det är olämpligt. Över hälften av Sveriges befolkning! Och bland åldersgruppen 15-22 år, där jag för övrigt själv ingår, tycker hela 75 procent att det är olämpligt med offentlig amning!
Så folk tycker generellt att småbarnsmammor ska amma, men att vi ska göra det där ingen oskyldig kan råka se.
-Nej, lille Mille. Nu får du allt vänta. Ja, skrik du dig blå bara, det finns faktiskt vuxna människor här inne som inte tål att se på när du får i dig näring. Hör du det Mille?
DU. FÅR. VÄNTA! Ja, det är inget att hänga läpp för. Vuxnas behov måste gå före i såna här fall. Hur skulle det se ut ifall bebisar fick äta bland folk? Skärpning nu Mille! Inte skrika efter bröstet på stan. Fattar du väl.
Vilken idiot till bebis jag måste ha. Och vilken idiot jag är som lämnar hemmet länge nog för att mitt barn ska hinna bli hungrigt. Vi har ju inte fattat nånting.
90-talisterna. Tydligen är det min generation som finner amning mest stötande. Min generation, som har vuxit upp under en explotion av media fylld med nakna kroppar! Överallt ser man dessa halvnakna kvinnor, på stan, i reklam, på tv och på den där restaurangen där jag precis avstod från att hälla bröstmjölk i kaffet.
Reklam för parfym -helt okej med naken kropp.
Varm dag på stan -inga problem med jeans som slutar där de börjar.
Fin middag på restaurang -kör på med urringad klänning bara.
Serier som visas klockan ett på eftermiddagen på storbilds-teven i väntrummet på vårdcentralen -hejja heta sexscener!
Men att visa lite hud för att ge sin bebis näring -inte okej. Äckligt. Onaturligt och vedervärdigt. Vidrigt. Hur bara kan vi?
Är det så att kvinnans kropp har blivit så sexuellt laddad och onaturlig att dagens människor har blivit främmande för det mest naturliga i värden? De kanske undrar hur man kan stoppa in ett sexredskap i munnen på ett spädbarn? De stackars små idiotmänniskorna som inte har förstått vad naturen går ut på, de måste ju bli fruktansvärt förvirrade när en mamma använder sitt bröst till något annat än att ligga med Brat Pitt på film eller sälja snajdiga märkesparfymer.
Hängiga amningsbröst passar inte in i dagens samhälle. Folk är rädda för det naturliga. Tänk om de blir blinda ifall de råkar se ett naturligt bröst?
Snälla mammor -AMMA MERA! Har folk inte nerver nog att se ett litet knyte, i famnen på sin mamma, äta sig mätt på det mest naturliga sätt, är det dessa människor som borde stanna hemma i sitt vardagsrum och inte vi.
Glöm aldrig bort att vi är en del av naturen. Raka sig under armarna, plastläppar och antirynkkräm är väl en sak. Men när det har gått så långt att man inte ens får visa sig naturlig med sitt eget spädbarn utan att folk höjer på ögonbrynen kan man ju inget annat än att undra vart världen är påväg.
Det känns skönt att jag äntligen har fått det sagt. Nu återstår det bara att invänta diverse hatbrev och mordhot. Det är sånt man får räkna med som pervers fridsstörare, förstår ni.
Nu ska ni få ta del av en riktigt, riktigt ful bekännelse. Någonting osmakligt, vidrigt, hänsynslöst; ja, man skulle nog kunna likställa det med att bajsa främmande människor i ansiktet. Det här är något vedervärdigt och vämjeligt, avskyvärt och motbjudande. Det är svårt att stå ut med sig själv när man utför någonting så fruktansvärt äckligt som jag gör. Och ofta också!
Jag hoppas ni förstår vad jag går igenom för att orka bekänna det här.
Mamma och pappa -ni bör nog sluta läsa nu.
Nu kommer det. Nu skriver jag det:
Jag ammar mitt barn offentligt.
Överallt!
På restauranger, caféer, på stan, ja till och med i kön till kassan händer det att jag slänger fram tutten.
"Slänger fram tutten". Ja, det är verkligen det jag gör. Jag börjar med att klä av mig helt och hållet på överkroppen och ställer mig på bordet. Sen ser jag till att alla i rummet har sett mig naken (går det så lyfter jag även lite på kjolen och trosan). Och efter det så bjuder jag laget runt från mina härliga mjölkfyllda bröst.
-Du kanske vill smaka lite? Du där, ska det va lite till kaffet? Och du där borta ska väl smaka en snutt direkt ur förpackningen, ja jag tänkte väl det!
Och sen, när alla procedurer är klara, ger jag slutligen bröstet till mitt barn. Alltså efter att jag har sett till att alla har blivit så äcklade av mitt vulgära sätt att de har lämnat lokalen, kanske till och med flytt Sverige... Vad vet jag.
Fast egentligen när jag tänker efter så brukar jag hoppa över det första och gå direkt till att mata mitt barn. Med kläderna på.
Men trots att jag avstår från att spruta mjölk i folks kaffekoppar tycker majoriteten av Sveriges befolkning att offentlig amning är olämpligt.
Tidningen Metro publicerade en undersökning om svenskars inställning till amning i höstas. Och igår när Patric kom hem och berättade om ett radioprogram där de hade ägnat dagen åt att låta folk ringa in och spy galla över ammande mammor, blev jag påmind om den här artikeln. Och så blev jag förbannad. Igen. Nu får det väl ändå vara nog!
85 procent tycker att vi ska amma, men 53 procent tycker att vi minsann inte får amma hur, var och när vi vill. Att det är olämpligt. Över hälften av Sveriges befolkning! Och bland åldersgruppen 15-22 år, där jag för övrigt själv ingår, tycker hela 75 procent att det är olämpligt med offentlig amning!
Så folk tycker generellt att småbarnsmammor ska amma, men att vi ska göra det där ingen oskyldig kan råka se.
-Nej, lille Mille. Nu får du allt vänta. Ja, skrik du dig blå bara, det finns faktiskt vuxna människor här inne som inte tål att se på när du får i dig näring. Hör du det Mille?
DU. FÅR. VÄNTA! Ja, det är inget att hänga läpp för. Vuxnas behov måste gå före i såna här fall. Hur skulle det se ut ifall bebisar fick äta bland folk? Skärpning nu Mille! Inte skrika efter bröstet på stan. Fattar du väl.
Vilken idiot till bebis jag måste ha. Och vilken idiot jag är som lämnar hemmet länge nog för att mitt barn ska hinna bli hungrigt. Vi har ju inte fattat nånting.
90-talisterna. Tydligen är det min generation som finner amning mest stötande. Min generation, som har vuxit upp under en explotion av media fylld med nakna kroppar! Överallt ser man dessa halvnakna kvinnor, på stan, i reklam, på tv och på den där restaurangen där jag precis avstod från att hälla bröstmjölk i kaffet.
Reklam för parfym -helt okej med naken kropp.
Varm dag på stan -inga problem med jeans som slutar där de börjar.
Fin middag på restaurang -kör på med urringad klänning bara.
Serier som visas klockan ett på eftermiddagen på storbilds-teven i väntrummet på vårdcentralen -hejja heta sexscener!
Men att visa lite hud för att ge sin bebis näring -inte okej. Äckligt. Onaturligt och vedervärdigt. Vidrigt. Hur bara kan vi?
Är det så att kvinnans kropp har blivit så sexuellt laddad och onaturlig att dagens människor har blivit främmande för det mest naturliga i värden? De kanske undrar hur man kan stoppa in ett sexredskap i munnen på ett spädbarn? De stackars små idiotmänniskorna som inte har förstått vad naturen går ut på, de måste ju bli fruktansvärt förvirrade när en mamma använder sitt bröst till något annat än att ligga med Brat Pitt på film eller sälja snajdiga märkesparfymer.
Hängiga amningsbröst passar inte in i dagens samhälle. Folk är rädda för det naturliga. Tänk om de blir blinda ifall de råkar se ett naturligt bröst?
Snälla mammor -AMMA MERA! Har folk inte nerver nog att se ett litet knyte, i famnen på sin mamma, äta sig mätt på det mest naturliga sätt, är det dessa människor som borde stanna hemma i sitt vardagsrum och inte vi.
Glöm aldrig bort att vi är en del av naturen. Raka sig under armarna, plastläppar och antirynkkräm är väl en sak. Men när det har gått så långt att man inte ens får visa sig naturlig med sitt eget spädbarn utan att folk höjer på ögonbrynen kan man ju inget annat än att undra vart världen är påväg.
Det känns skönt att jag äntligen har fått det sagt. Nu återstår det bara att invänta diverse hatbrev och mordhot. Det är sånt man får räkna med som pervers fridsstörare, förstår ni.
2008 på promenad. UTOMHUS
Byggarbetshemmet
Du vet att du bor på en byggarbetsplats om din sambo inte vill gå hem
från McDonalds för att det är så rent där...
från McDonalds för att det är så rent där...
Papporna
Jag och Patric har varsin pappa (tack och lov, att dela pappa hade varit direkt olämpligt).
Ibland känns det som att det är papporna som står och snurrar på renoveringshjulet, så att jag och Patric måste springa extra fort och skiljas extra mycket.
Nej, papporna. Nu orkar vi snart inte mer. Vi skiter i detta nu, vi kan bo såhär. Det går bra.
-Mohaha, säger papporna och snurrar lite till.
Patrics pappa. Han är lite av en arbetsnarkoman. Han ringer fem gånger om dagen bara för att stämma av hur det går på bygget. Tror ni man blir stressad av det?
Fast oftast behöver han inte ens ringa, han är redan här. Det är vi som får stämma av med honom hur det går. Den gubben vet hur man renoverar hus, det är ett som är säkert!
Men han är också en sann pessimist. Han vill gärna säga att det inte går, att mina tokiga idéer får stå tillbaka för naturens bygglagar. Inga konstigheter, inget nytänk. Vi är inte alltid överrens, jag och svärfar. Men så fort idén har fått smälta in i hans huvud förvandlas han till MacGyver och uppfyller alla mina tokiga, ogenomförliga renoveringsdrömmar på nolltid.
Han är verkligen en riktig pärla. Trots att han har ett heltidsjobb och ett kvälls- och helgjobb tar han ändå sig tid att jobba här. Nämnde jag att han är arbetsnarkoman?
Sen har vi min pappa. Han är bara narkoman. Det där med arbete har han inte hållit på med på över två år. Men han knaprar desto fler triangelmärkta tabletter. Utbränd och strokedrabbad vid 46 års ålder. Vilken tur att vi köpte det här huset så att han kan få lite arbetsterapi! Eller nått...
Pappa är en riktig optimist. Själva byggandet är det kanske inte riktigt lika bra med. Han tror stenhårt på att man kan bygga ett helt hus med hjälp av fogskum, byggsilicon och asfaboard. Enbart. Men han är i alla fall den enda som förstår mina idéer. Och sen bygger han så gott han kan. Ibland blir det jättebra, ibland kommer svärfar och rättar till det. Oftast det sistnämnda.
Hur som helst känns det tryggt att vi har våra pappor till hands. Trots att de har sina egna bekymmer ställer de alltid upp. Det kallar jag pappor att lita på.
En stor eloge till dem!
Vi älskar er.
Svärfar Patric Pappa
Ibland känns det som att det är papporna som står och snurrar på renoveringshjulet, så att jag och Patric måste springa extra fort och skiljas extra mycket.
Nej, papporna. Nu orkar vi snart inte mer. Vi skiter i detta nu, vi kan bo såhär. Det går bra.
-Mohaha, säger papporna och snurrar lite till.
Patrics pappa. Han är lite av en arbetsnarkoman. Han ringer fem gånger om dagen bara för att stämma av hur det går på bygget. Tror ni man blir stressad av det?
Fast oftast behöver han inte ens ringa, han är redan här. Det är vi som får stämma av med honom hur det går. Den gubben vet hur man renoverar hus, det är ett som är säkert!
Men han är också en sann pessimist. Han vill gärna säga att det inte går, att mina tokiga idéer får stå tillbaka för naturens bygglagar. Inga konstigheter, inget nytänk. Vi är inte alltid överrens, jag och svärfar. Men så fort idén har fått smälta in i hans huvud förvandlas han till MacGyver och uppfyller alla mina tokiga, ogenomförliga renoveringsdrömmar på nolltid.
Han är verkligen en riktig pärla. Trots att han har ett heltidsjobb och ett kvälls- och helgjobb tar han ändå sig tid att jobba här. Nämnde jag att han är arbetsnarkoman?
Sen har vi min pappa. Han är bara narkoman. Det där med arbete har han inte hållit på med på över två år. Men han knaprar desto fler triangelmärkta tabletter. Utbränd och strokedrabbad vid 46 års ålder. Vilken tur att vi köpte det här huset så att han kan få lite arbetsterapi! Eller nått...
Pappa är en riktig optimist. Själva byggandet är det kanske inte riktigt lika bra med. Han tror stenhårt på att man kan bygga ett helt hus med hjälp av fogskum, byggsilicon och asfaboard. Enbart. Men han är i alla fall den enda som förstår mina idéer. Och sen bygger han så gott han kan. Ibland blir det jättebra, ibland kommer svärfar och rättar till det. Oftast det sistnämnda.
Hur som helst känns det tryggt att vi har våra pappor till hands. Trots att de har sina egna bekymmer ställer de alltid upp. Det kallar jag pappor att lita på.
En stor eloge till dem!
Vi älskar er.
Svärfar Patric Pappa
I biktstolen
Vi har kommit efter lite med tvätten, av förklarliga skäl. Milles nya outfit består av lila klänning och strumpor i storlek 27.
(Jag vet att pojkar visst kan ha lila klänning. Men det är liksom inte Milles stil.)
Livet på Landet
När jag var yngre kunde jag inte för mitt liv se mig själv äga en gård på landet.
Landet. Världens ände. Där livet liksom tagit slut, en smal grusväg med skyltar där det står: Vänd om, här finns ingenting!
Ingenting förutom en ensam stuga och en extra stor åker, omsluten av den jättemörka granskogen. Och i den jättemörka granskogen finns en jätteläskig bandit som inte vill något annat än att skrämma skiten ur den idiot som valde att bo i den ensamma stugan vid världens ände där livet tagit slut. På landet.
Landet. En hel värld av kuslig ensamhet. Där kan man bara inte bo.
Men sen träffade jag Patric. En människohatande, långhårig pojke från stan. Han är en sån där person som helst av allt skulle bygga bo i en skog där granarna har växt fast i varandra och bildat en ogenomkomlig, massiv vägg. För att komma fram måste man gå under granarna i den hemliga underjordiska gången, fast egentligen är den mest till för att undvika minfältet som han har lagt ut för alla oinbjudna gäster som försöker motorsåga sig fram på stigen.
Och nånstans där, i mitten av denna massiva skog, skulle han bygga sitt hus. Sex meter under marken. Där skulle han bara umgås med dem som av honom anses normala, alltså hans sambo och deras barn. Kanske svärföräldrarna med. Och pappsen förstås.
Jag kände mig aldrig riktigt bekväm med Patrics framtidsplaner. Men jag ska nog få honom på andra tankar, tänkte jag. Ett hus i en trevlig stad, inte direkt i centrum men ändå ganska nära. Liksom bo där det händer. Känna att man har lite folk runt omkring sig och slippa oroa sig för alla banditer som lurar i skogen när det har blivit mörkt.
Fast jag skulle nog kunna tänka mig att skaffa en sommarstuga på landet, så att man kan få vara ifred ibland.
Men bo på landet? Nej tack.
Vad gör vi några år senare? Jo, vi köper oss en gård. En riktig mangårdsbyggnad med lada och hagar. Ensamma stugor och extra stora åkrar, jättemörka skogar och fullt av skumma banditer. Avlopp som måste grävas om och eget vatten som ibland är brunt. Nu är vi här. Ensamheten. Mitt i min mardröm. Det enda som finns här är vi, vår gård och alla banditer som lurar i skogen när det har blivit mörkt.
Fast vänta nu. Här ligger faktiskt ganska många hus och gårdar. Jag kan se tre, fyra stycken utan att ens gå ut genom dörren. Och det är ganska långt till den jättemörka skogen.
Och sa jag att det inte händer något på landet? Att det är ensamt och tomt, världens ände och livets slut?
Då sa jag nog fel.
Landet. Det är inte världens ände, bara början på en helt ny. En värld med egna seder, egna lagar. På landet är det varken ensamt eller tomt. Här får man hålla kaffet varmt och bullarna nybakta dygnet runt. För i den här världen existerar inga telefoner, inga e-mail; nej, i den här världen existerar inte ens ytterdörrar. Helt plötsligt står det en gubbe i hallen och frågar efter vägen på tyska, eller står det en nyfiken tant i köket och deklarerar hela din gårds historia för nionde gången på två dar. Nån dag står det en kille i dörröppningen och förklarar vad alla grannar heter, när de föddes och vad deras farföräldrar hade för storlek på skorna. En annan dag står halva släkten i ditt vardagsrum och förväntar sig en rundtur bland renoveringskaoset fast du helt uppenbart är upptagen med annat.
Allt detta utan att du ens har sagt varsågod o stig på.
Och har inga gäster brutit sig in i ditt hus, står det förmodligen en oinbjuden ko i din trädgård. Fast oftast håller kossorna faktiskt till borta på mjölkgården. Där står de uppradade i en lång kö bakom en automatisk mjölkningsmaskin som troligtvis har konstruerats av skalman.
Här är vi alltså nu. På landet. I en värld full av nyfikna tanter, infödda grannar, tyska turister och rymmande kossor. Aldrig får man vara ensam. Har man flyttat ut på landet har man automatiskt sagt ja till att förlora rätten att säga; välkommen tillbaks en annan dag.
Så det är bara att hålla kaffet varmt.
Kanske att man skulle skaffa en sommarstuga i stan, så att man kan få vara ifred ibland...
När jag var yngre kunde jag inte för mitt liv se mig själv äga en gård på landet.
Landet. Världens ände. Där livet liksom tagit slut, en smal grusväg med skyltar där det står: Vänd om, här finns ingenting!
Ingenting förutom en extra ensam stuga och en stor åker, omsluten av den jättemörka granskogen. Och i den jättemörka granskogen finns en jätteläskig skurk som inte vill något annat än att skrämma skiten ur den idiot som valde att bo i den ensamma stugan vid världens ände där livet tagit slut. På landet.
Landet. En hel värld av kuslig ensamhet. Där kan man bara inte bo.
Men sen träffade jag Patric. En människohatande, långhårig pojke från stan. Han är en sån där person som helst av allt skulle bygga bo i en skog där granarna har växt fast i varandra och bildat en ogenomkomlig, massiv vägg. För att komma fram måste man gå under granarna i den hemliga underjordiska gången, fast egentligen är den mest till för att undvika minfältet som han har lagt ut för alla oinbjudna gäster som försöker motorsåga sig fram på stigen.
Och nånstans där, i mitten av denna massiva skog, skulle han bygga sitt hus. Sex meter under marken. Där skulle han bara umgås med dem som av honom anses normala, alltså hans sambo och deras barn. Kanske svärföräldrarna med. Och pappsen förstås.
Jag kände mig aldrig riktigt bekväm med Patrics framtidsplaner. Men jag ska nog få honom på andra tankar, tänkte jag. Ett hus i en trevlig stad, inte direkt i centrum men ändå ganska nära. Liksom bo där det händer. Känna att man har lite folk runt omkring sig och slippa oroa sig för alla skurkar som lurar i skogen när det har blivit mörkt.
Fast jag skulle nog kunna tänka mig att skaffa en sommarstuga på landet, så att man kan få vara ifred ibland.
Men bo på landet? Nej tack.
Vad gör vi några år senare? Jo, vi köper oss en gård. En riktig mangårdsbyggnad med lada och hagar. Ensamma stugor och stora åkrar, jättemörka skogar och fullt av skumma banditer. Avlopp som måste grävas om och eget vatten som ibland är brunt. Nu är vi här. Ensamheten. Mitt i min mardröm. Det enda som finns här är vi, vår gård och alla skurkar som lurar i skogen när det har blivit mörkt.
Fast vänta nu. Här ligger faktiskt ganska många hus och gårdar. Jag kan se tre, fyra stycken utan att ens gå ut genom dörren. Och det är ganska långt till den jättemörka skogen.
Och sa jag att det inte händer något på landet? Att det är ensamt och tomt, världens ände och livets slut?
Då sa jag nog fel.
Landet. Det är inte världens ände, bara början på en helt ny. En värld med egna seder, egna lagar. På landet är det varken ensamt eller tomt. Här får man hålla kaffet varmt och bullarna nybakta dygnet runt. För i den här världen existerar inga telefoner, inga e-mail; nej, i den här världen existerar inte ens ytterdörrar. Helt plötsligt står det en gubbe i hallen och frågar efter vägen på tyska, eller står det en nyfiken tant i köket och deklarerar hela din gårds historia för nionde gången på två dar. Nån dag står det en kille i dörröppningen och förklarar vad alla grannar heter, när de föddes och vad deras farföräldrar hade för storlek på skorna. En annan dag står halva släkten i ditt vardagsrum och förväntar sig en rundtur bland renoveringskaoset fast du helt uppenbart är upptagen med annat.
Allt detta utan att du ens har sagt varsågod o stig på.
Och har inga gäster brutit sig in i ditt hus, står det förmodligen en oinbjuden ko i din trädgård. Fast oftast håller kossorna faktiskt till borta på mjölkgården. Där står de uppradade i en lång kö bakom en automatisk mjölkningsmaskin som troligtvis har konstruerats av skalman.
Här är vi alltså nu. På landet. I en värld full av nyfikna tanter, infödda grannar, tyska turister och rymmande kossor. Aldrig får man vara ensam. Har man flyttat ut på landet har man automatiskt sagt ja till att förlora rätten att säga; välkommen tillbaks en annan dag.
Så det är bara att hålla kaffet varmt.
Kanske att man skulle skaffa en sommarstuga i stan, så att man kan få vara ifred ibland...
Dagens tips
Om din dotter säger att hon har blivit biten av en råtta i läppen men att det hjälpte om man åt lite smör direkt ur smörpaketet, bör du snarast gå till köket för att kolla status i kylskåpet.
Är man inte gift kan man ju i alla fall välja en rik pappa till sin son
Igår skulle vi bli förhörda. Klockan åtta på morgonen skulle hela familjen infinna sig på kommunhuset. På förhör.
Är man slarvig nog att ligga innan man gift sig får man nämligen skriva under ett papper på att man i alla fall är duglig nog att ta hand om sin avkomma.
Man får svara på frågor som -Vad gjorde ni 266 dagar innan ert barn föddes?, -Erkänner ni att det här är den äkta fadern?, -Kommer ni acceptera att ta hand om den här avkomman tillsammans? -Vad gör det blodiga mordvapnet i er trädgård? och så vidare.
Och svarar man bara tillräckligt smart på dessa frågor, skjuter socialarbetaren fram ett papper till en. Där kan man välja att erkänna alltihop på en gång.
Ja. Vi låg med varandra fast vi inte var gifta. Vi är ledsna, och nu tänker vi avtjäna vårt straff som gemensamma vårdnadshavare för det här misstaget.
Är man däremot gift slipper man sitta och svettas på socialstyrelsens kontor. Att ligga med någon annan än sin äkta make ter sig tämligen osannolikt, förstår ni. Det är som att kroppen stöter bort alla utomäktenskapliga embryon. Är man gift spelar det ingen roll om man delade säng med 10 killar i ett svettigt hotellrum på Ibiza 266 dagar innan barnet föddes. Är man gift så är man. Barnet tillhör den äkta maken and that´s that.
Det spelar ingen roll att jag och Patric har varit folkbokförda på samma adress de senaste sex åren och att vi redan har tagit på oss skulden för tre ungar. Fram till den dag då vi lovar att älska varandra tills vi avlider kommer socialarbetarna hålla ett extra snett öga på oss.
Men nu föll det sig så oturligt att vi råkade försova oss igår. Vi fick istället tillbringa hela Patrics lediga dag med att höra Evelinn gallskrika om att det inte var hennes födelsedag. Och Mille har fortfarande ingen pappa.
Så kan det gå ibland. Men man får ju se det från den ljusa sidan. Nu har jag ytterligare ett tag på mig att övertala någon stackars ensam, snuskigt rik gubbe om att skriva på papprena istället för Patric. Helst ska han vara lite döende också. Det blir liksom lättare att bortförklara hans plötsliga bortgång då. Och sen har vi helt plötsligt räddat åtminstone ett av våra barn från en framtid av utedass, fogskumsväggar och sms-lån.
Fast när jag tänker efter kanske jag även skulle passa på att gifta mig med gubben innan jag dödar honom. Det blir ju mer rättvist om alla får dela på pengarna. Det tycker i alla fall jag är ansvarsfullt.
Och förhör är vi ju så vana vid ändå.
Är man slarvig nog att ligga innan man gift sig får man nämligen skriva under ett papper på att man i alla fall är duglig nog att ta hand om sin avkomma.
Man får svara på frågor som -Vad gjorde ni 266 dagar innan ert barn föddes?, -Erkänner ni att det här är den äkta fadern?, -Kommer ni acceptera att ta hand om den här avkomman tillsammans? -Vad gör det blodiga mordvapnet i er trädgård? och så vidare.
Och svarar man bara tillräckligt smart på dessa frågor, skjuter socialarbetaren fram ett papper till en. Där kan man välja att erkänna alltihop på en gång.
Ja. Vi låg med varandra fast vi inte var gifta. Vi är ledsna, och nu tänker vi avtjäna vårt straff som gemensamma vårdnadshavare för det här misstaget.
Är man däremot gift slipper man sitta och svettas på socialstyrelsens kontor. Att ligga med någon annan än sin äkta make ter sig tämligen osannolikt, förstår ni. Det är som att kroppen stöter bort alla utomäktenskapliga embryon. Är man gift spelar det ingen roll om man delade säng med 10 killar i ett svettigt hotellrum på Ibiza 266 dagar innan barnet föddes. Är man gift så är man. Barnet tillhör den äkta maken and that´s that.
Det spelar ingen roll att jag och Patric har varit folkbokförda på samma adress de senaste sex åren och att vi redan har tagit på oss skulden för tre ungar. Fram till den dag då vi lovar att älska varandra tills vi avlider kommer socialarbetarna hålla ett extra snett öga på oss.
Men nu föll det sig så oturligt att vi råkade försova oss igår. Vi fick istället tillbringa hela Patrics lediga dag med att höra Evelinn gallskrika om att det inte var hennes födelsedag. Och Mille har fortfarande ingen pappa.
Så kan det gå ibland. Men man får ju se det från den ljusa sidan. Nu har jag ytterligare ett tag på mig att övertala någon stackars ensam, snuskigt rik gubbe om att skriva på papprena istället för Patric. Helst ska han vara lite döende också. Det blir liksom lättare att bortförklara hans plötsliga bortgång då. Och sen har vi helt plötsligt räddat åtminstone ett av våra barn från en framtid av utedass, fogskumsväggar och sms-lån.
Fast när jag tänker efter kanske jag även skulle passa på att gifta mig med gubben innan jag dödar honom. Det blir ju mer rättvist om alla får dela på pengarna. Det tycker i alla fall jag är ansvarsfullt.
Och förhör är vi ju så vana vid ändå.
Vill man vara fin, får man röka istället för att äta
När man ser en gammal bild av sig själv blir man aldrig riktigt nöjd. Antingen tänker man att shit, vad mycket snyggare jag var, varför tyckte jag inte det då? Och varför har jag förfallit så totalt sen dess? Eller så tänker man att herre min tid vad fet jag var, varför gick jag inte och grävde ner mig i ett hål någonstans? Hoppas innerligt att jag inte råkade träffa några andra människor under den halvårsperioden.
Varför kan man inte se en bild av sig själv och bara helt neutralt tänka att jaha, där är jag. Så ser jag ut, varken bättre eller sämre.
Men man vill ju vara som alla andra. Fast bättre. Vad är det för lata, jagbryrmiginteomnågonting-människor som inte dömer sig själva efter utseendet? Vill de se ut som en påse hundbajs?
För människor föds inte vackra. Håller man inte efter sig ser man snart ut som grottmamman som har väntat på att sin man ska komma hem med kvällsbytet i tre dagar nu. Vill man vara fin får man fan i mig stödja modeindustrin lite grann! Och om du tycker att det är att lida pin så får du väl vara ful då. Själv ska jag bara vänta tills jag har slutat amma så att jag kan börja röka istället. Istället för att äta alltså. Sen ska ni få se på milf!
För jag är inte bara bättre än alla andra. Jag är snyggare också.
När jag ser en gammal bild på mig själv så bara måste jag analysera den. Ibland tänker jag att jag var mycket snyggare på bilden än vad jag är nu, och vips så kommer ångesten smygande. Frågor som varför fattade jag inte att jag såg bra ut?, och när och varför gick det utför? surrar runt i hjärnan som en irriterande fluga.
Eller tänker jag att jag var knubbig. Snacka om ångest! Och sen hoppas jag innerligt att jag inte råkade träffa något levande under den perioden.
Eller tänker jag att jag var knubbig. Snacka om ångest! Och sen hoppas jag innerligt att jag inte råkade träffa något levande under den perioden.
Varför kan jag inte se en bild av mig själv och bara helt neutralt tänka att jaha, där är jag. Så ser jag ut, varken bättre eller sämre.
Men man vill ju vara som alla andra. Fast bättre.
Vad är det för lata, jagbryrmiginteomnågonting-människor som inte dömer sig själva efter utseendet? Vill de se ut som en påse hundbajs?
Vad är det för lata, jagbryrmiginteomnågonting-människor som inte dömer sig själva efter utseendet? Vill de se ut som en påse hundbajs?
För människor föds inte vackra (tro mig, man vill ju inte se ut som fru G). Vill man vara fin får man faktiskt stödja modeindustrin lite grann. Och om du tycker det är att lida pin så får du väl vara ful då. Själv ska jag bara vänta tills jag har slutat amma så att jag kan börja röka istället. Istället för att äta alltså. Sen ska ni få se på sexy mama!
För jag är inte bara bättre än alla andra. Jag är snyggare också.
Dagens outfit:
Sagan om kaospatrullen
Mina barn är det finaste jag känner till. De är söta och smarta, och vi lägger ner otroligt mycket energi på att ge dem en bra uppfostran.
Men småbarn är alltid småbarn. Nyfikna och energiska. De busar, bråkar, testar gränser, säger emot, spiller, rider på katten, spiller igen, gör glädjetjut som hörs över grannskapet, gör trotsålders-skrik som hörs över norra Europa, kladdar, slabbar, glömmer. Och sen håller det på så tusen gånger om. Per dag.
Var och en för sig är detta ingen match. Men med fyra småbarn i huset blir stämningen gärna lite lätt kaotisk.
Kaospatrullen bildades egentligen inte förrän barn nummer två föddes. Detta var i mars 2008, men det dröjde väl ytterligare något år innan förstörelseschemat rullade på som det skulle.
Evelinn. Hjärnan bakom det hela. Hennes briljanta idéer, envishet och känsla för planering var det som startade alltihop. Hennes kontrollbehov är lika stort som sin mors, att göra checklistor var något hon lärde sig tidigt. Med papper och penna i hand har hon alltid en superidé på gång.
Storebror Moddy föddes i januari, 2007. Jag var då 16 år gammal och hade ingen aning om hur lätt det var att endast ha ett litet barn att ta hand om. I kaospatrullen fyller han en mycket viktig funktion, nämligen att han är längst, äldst och har mest livserfarenhet. Detta, i kombination med hans livliga fantasi och sinne för teknik, gör att kaospatrullen kan utföra stordåd som ingen ens kunnat drömma om.
I oktober 2009 kom ett riktigt knippe energi till jorden; nämligen Nikita, a.k.a Terroristen. Hennes specialegenskap är att hon kan vara på 14 olika ställen samtidigt, och tack vare hennes otroligt söta och oskyldiga ansikte åndå undgå att bli lämnad i skogen. Nikita extraknäcker även i en egenstartad terrororganisation bestående av henne själv och 13 kloner.
Det senaste tillskottet i kaospatrullen föddes för drygt tre månader sedan. Till synes är han oskyldig som få, men sanningen är att han har ett mycket viktigt och ärofyllt uppdrag att utföra åt sina syskon; nämligen att vinna tid åt kaospatrullen genom att uppehålla mamma tjugofyra timmar om dygnet.
Med en kaospatrull i hemmet blir livet sällan långtråkigt. Det händer nya saker varje dag. Ena dagen får man sopa upp ett lager kattsand på en jämt fördelad yta av åttiofem kvadratmeter, andra dagen får man torka bort chokladpudding från de nyputsade fönsterna. Ibland händer det att det ligger en ägg-o-bajsröra på köksgolvet och ibland vaknar man upp med ett konstverk av spritpenna på den vita väggen.
Men att älska ett barn är att älska villkorslöst. Och mina barn skulle vara det finaste jag visste om de så startade tredje världskriget.
Mina barn är precis som alla andras. Fast lite bättre.
Moddy 2007
Evelinn 2008
Nikita 2009
Mille 2011
Men småbarn är alltid småbarn. Nyfikna och energiska. De busar, bråkar, testar gränser, säger emot, spiller, rider på katten, spiller igen, gör glädjetjut som hörs över grannskapet, gör trotsålders-skrik som hörs över norra Europa, kladdar, slabbar, glömmer. Och sen håller det på så tusen gånger om. Per dag.
Var och en för sig är detta ingen match. Men med fyra småbarn i huset blir stämningen gärna lite lätt kaotisk.
Kaospatrullen bildades egentligen inte förrän barn nummer två föddes. Detta var i mars 2008, men det dröjde väl ytterligare något år innan förstörelseschemat rullade på som det skulle.
Evelinn. Hjärnan bakom det hela. Hennes briljanta idéer, envishet och känsla för planering var det som startade alltihop. Hennes kontrollbehov är lika stort som sin mors, att göra checklistor var något hon lärde sig tidigt. Med papper och penna i hand har hon alltid en superidé på gång.
Storebror Moddy föddes i januari, 2007. Jag var då 16 år gammal och hade ingen aning om hur lätt det var att endast ha ett litet barn att ta hand om. I kaospatrullen fyller han en mycket viktig funktion, nämligen att han är längst, äldst och har mest livserfarenhet. Detta, i kombination med hans livliga fantasi och sinne för teknik, gör att kaospatrullen kan utföra stordåd som ingen ens kunnat drömma om.
I oktober 2009 kom ett riktigt knippe energi till jorden; nämligen Nikita, a.k.a Terroristen. Hennes specialegenskap är att hon kan vara på 14 olika ställen samtidigt, och tack vare hennes otroligt söta och oskyldiga ansikte åndå undgå att bli lämnad i skogen. Nikita extraknäcker även i en egenstartad terrororganisation bestående av henne själv och 13 kloner.
Det senaste tillskottet i kaospatrullen föddes för drygt tre månader sedan. Till synes är han oskyldig som få, men sanningen är att han har ett mycket viktigt och ärofyllt uppdrag att utföra åt sina syskon; nämligen att vinna tid åt kaospatrullen genom att uppehålla mamma tjugofyra timmar om dygnet.
Med en kaospatrull i hemmet blir livet sällan långtråkigt. Det händer nya saker varje dag. Ena dagen får man sopa upp ett lager kattsand på en jämt fördelad yta av åttiofem kvadratmeter, andra dagen får man torka bort chokladpudding från de nyputsade fönsterna. Ibland händer det att det ligger en ägg-o-bajsröra på köksgolvet och ibland vaknar man upp med ett konstverk av spritpenna på den vita väggen.
Men att älska ett barn är att älska villkorslöst. Och mina barn skulle vara det finaste jag visste om de så startade tredje världskriget.
Mina barn är precis som alla andras. Fast lite bättre.
Moddy 2007
Evelinn 2008
Nikita 2009
Mille 2011
Dagens tips
Montera inte ned en kakelugn i ett hus utan ordentliga städ- och tvättmöjligheter.
(Inte ens om du blivit lovad 4500 kronor av en tysk gubbe som, fyra dagar senare, fortfarande inte har satt in pengarna på ditt konto.)
Renoveringskatt
Ordinarie färg: Vit
(Inte ens om du blivit lovad 4500 kronor av en tysk gubbe som, fyra dagar senare, fortfarande inte har satt in pengarna på ditt konto.)
Renoveringskatt
Ordinarie färg: Vit
The Ocean of Mud
I förrgår skulle vi ha myskväll. En riktig snuttipluttgull-kväll framför tv:n. En familjekväll med den där fridfulla stämningen som automatiskt infinner sig i vardagsrummet varje fredagskväll när man har barn. En sån där, när hela familjen sitter och myser i en magisk soffa gjord av rosa molntussar, äter plockmat ur färgglada skålar och tittar på den perfekta filmen som alla valde tillsammans.
En sån där myskväll som alla andra har. Fast lite bättre.
Nu tror ni säkert att jag ska berätta om ett fiasko utan dess like, en bråkig kväll fylld med tandagnissel och gråt.
Men det ska jag inte. Inte ens det fick vi.
Minns ni trädgården jag berättade om? Tomten som man måste åka båt på för att komma runt? Den var vi nödvändigtvis tvungna att passera innan vår myskväll skulle börja. By car.
Inom loppet av ingen tid alls, insåg vi att denna bil kommer ingenstans. Den har blivit slukad till hjulhuset by The Ocean of Mud. Vad gör man? Jo, man ringer killen som jobbar på det där servicehuset 67 km bort (=min svärfar) och säger att nej tack, vi kan inte komma imorgon för vi sitter fast i vår egen gräsmatta.
Gott folk. Tror ni inte vi har sådan tur att just den killen befinner sig inom ett avstånd av endast 30 km från oss? Han erbjuder oss helt enkelt en kostnadsfri bogseringstjänst (snacka om service).
När räddaren i nöden kommer har jag och Patric försökt rubba bilen i över en timme, och det enda positiva vi fick ut av det var att jag fick öva dragningsläget. Barnen har redan somnat av allt skumpande och jag bär in dem i sängen.
Oh la la, barnen sover. Då får man väl ställa om sig på en riktig vuxenmyskväll isället, och det är ju väl så kul... Men klockan går och går, och ännu hör jag ingen man som smäller igen ytterdörren och ropar -We did it!
...sista gången jag kollar på klockan är den 01:06, och genom fönstret skymtar jag i den kolsvarta natten min sambo och svärfar, som nu kämpar järnet för att få loss den tänkta bogseringsbilen som lerhavet slukat till efterrätt.
Och så vitt jag vet, är de kvar där ute än...
En sån där myskväll som alla andra har. Fast lite bättre.
Nu tror ni säkert att jag ska berätta om ett fiasko utan dess like, en bråkig kväll fylld med tandagnissel och gråt.
Men det ska jag inte. Inte ens det fick vi.
Minns ni trädgården jag berättade om? Tomten som man måste åka båt på för att komma runt? Den var vi nödvändigtvis tvungna att passera innan vår myskväll skulle börja. By car.
Inom loppet av ingen tid alls, insåg vi att denna bil kommer ingenstans. Den har blivit slukad till hjulhuset by The Ocean of Mud. Vad gör man? Jo, man ringer killen som jobbar på det där servicehuset 67 km bort (=min svärfar) och säger att nej tack, vi kan inte komma imorgon för vi sitter fast i vår egen gräsmatta.
Gott folk. Tror ni inte vi har sådan tur att just den killen befinner sig inom ett avstånd av endast 30 km från oss? Han erbjuder oss helt enkelt en kostnadsfri bogseringstjänst (snacka om service).
När räddaren i nöden kommer har jag och Patric försökt rubba bilen i över en timme, och det enda positiva vi fick ut av det var att jag fick öva dragningsläget. Barnen har redan somnat av allt skumpande och jag bär in dem i sängen.
Oh la la, barnen sover. Då får man väl ställa om sig på en riktig vuxenmyskväll isället, och det är ju väl så kul... Men klockan går och går, och ännu hör jag ingen man som smäller igen ytterdörren och ropar -We did it!
...sista gången jag kollar på klockan är den 01:06, och genom fönstret skymtar jag i den kolsvarta natten min sambo och svärfar, som nu kämpar järnet för att få loss den tänkta bogseringsbilen som lerhavet slukat till efterrätt.
Och så vitt jag vet, är de kvar där ute än...
I biktstolen
Jag glömmer nästan alltid att ge mina barn D-vitamindroppar. Det är som en blockad för hjärnan, en hjärnblockad som bara inte går att flytta på. Varje gång vi är på barnavårdscentralen och BVC-sköterskan frågar om vi behöver nya droppar, tänker jag efter hur länge sen det var hon frågade sist, vad jag svarade då och hur stor sannolikheten är att dropparna redan skulle vara slut.
Om den opåverkade grottmänniskan själv får bestämma
Det finns en vägg i vårt nya badrum som måste målas. Just nu lyser den grå av kartongklädd gipsskiva. Enda problemet är väl egentligen att jag inte vet vilken färg jag ska måla den i.
Man får inte låta sig påverkas för mycket av media. Man måste välja stil utifrån sig själv. Det viktigaste är ju egentligen inte att alla som går in i mitt nyrenoverade badrum ska tappa andan av beundran över min goda smak. Vem har någonsin påstått det? Ha, så tänker inte en normalvuxen människa som jag i alla fall!
Det gäller att riktigt gå in i sig själv och hitta sin inre preferens. Man kanske sätter på en avslappningsskiva och blundar, går in i den allra innersta, primitiva delen av sig själv och frågar, Vad tycker jag? Det dyker upp bilder i huvudet, massor med bilder. Herregud, vilken bra smak jag har! Och så många fiffiga idéer! Men vänta nu. Den här bilden känner jag igen. Är det inte den som var med på omslaget i senaste nummret av Vi i Villa? Fan också. Det här är inte alls mina idéer. Det här är vad alla trendskapare vill att jag ska tycka.
Jag blundar ännu hårdare, tills jag ser ut som XD-smileyn utan glad mun. Försöker gå ännu djupare in i mig själv. Jag ska finna den opåverkade människan inom mig. Eller finns det ens en sådan? Det kanske finns en liten, ensam, opåverkad del kvar från grottmänniskan, en alldeles, väldigt, jätteliten del som ännu inte blivit misshandlad och hjärntvättad av diverse pengakåta trendskapande företag från det moderna samhället.
Jag ser fru grottmänniska sittandes i en grotta. Den är grå. Ser rätt tråkig ut. Hon sitter där vid elden som håller på att slockna, och försöker skydda mina stackars sjuka barn ifrån vargen. Hon sitter där helt opåverkad av media och reklam och ser faktiskt inte helt fräsch ut. Och så tittar hon på sina fula gråa grottväggar medan hon väntar på att sin man ska komma hem med kvällsbytet. Eller kommer han ens komma hem igen? Tänkt om han har blivit uppäten av en björnmamma? De kommer aldrig mer få äta igen. Och hennes barn som är så hungriga. Tänk om björnen äter upp dem också? Och vad kallt det är. Var är deras sängar? Ska de sova på det här kalla golvet? Eller jag menar marken. Och vilket barn ska hon mata först, om hennes man mot förmodan lyckas överlista den helgalna björnmamman? Eller just det, grottväggarna var det. Hemsk fula. Och grå. Vilken färg skulle grottmamma välja?
Fast vänta nu. När ska grottmamman ha tid att måla om egentligen? Måste inte hon vara ute och samla bark och rötter hela dagarna? Och ingen dagisplats har hon heller. Hon måste ju vara helt slut om kvällarna! Hur många barn har hon egentligen? Det finns ju ingen möjlighet att grottmamman skulle prioritera en ommålning just nu. Nu när de nästan har blivit uppätna av björnar och allt. Ärligt talat tror jag att färgen på grottan är det som bekymrar fru grottmänniska minst av allt. Den stenklädda grottväggen får lysa grå ett tag till. Förresten är grå hennes favoritfärg.
Jag öppnar ögonen och tar ut avslappningsskivan (som egentligen inte fanns på rikigt. Jag äger ingen avslappningsskiva och än mindre skulle jag kunna hitta en lucka i kaospatrullens, = mina barns, förstörelseschema där jag skulle kunna lyssna på den i lugn och ro). Då var det avgjort. Aldrig tidigare har jag varit så opåverkad och säker som nu. Här sitter jag hela dagarna och samlar bajsblöjor och räkningar medan jag väntar på att min man ska komma hem med lönekuvertet. Och ingen dagisplats har jag heller. Hur många barn har inte JAG egentligen? Det finns ingen möjlighet att ångestmamman skulle prioritera en ommålning just nu.
Den kartongklädda gipsskivan får lysa grå ett tag till. Förresten är grå min nya favoritfärg.
Det finns en vägg i vårt nya badrum som måste målas. Just nu lyser den grå av kartongklädd gipsskiva. Enda problemet är väl egentligen att jag inte vet vilken färg jag ska måla den i.
Man får inte låta sig påverkas för mycket av media. Man måste välja stil utifrån sig själv. Det viktigaste är ju egentligen inte att alla som går in i mitt nyrenoverade badrum ska tappa andan av beundran över min goda smak. Vem har någonsin påstått det? Ha, så tänker inte en normalvuxen människa som jag i alla fall!
Men hur vet man att ens egen smak verkligen är ens egen smak, och inte ett ihopplock av sådant som andra har bestämt att vi ska gilla?
Det gäller att riktigt gå in i sig själv och hitta sin inre preferens. Man kanske sätter på en avslappningsskiva och blundar, går in i den allra innersta delen av sig själv och frågar, Vad tycker jag?
Det dyker upp bilder i huvudet, massor med bilder. Herregud, vilken bra smak jag har! Och så många fiffiga idéer! Men vänta nu. Den här bilden känner jag igen. Är det inte den som var med på omslaget i senaste nummret av Vi i Villa? Crap. Det här är inte alls mina idéer. Det här är vad trenskaparna vill att jag ska tycka.
Det gäller att riktigt gå in i sig själv och hitta sin inre preferens. Man kanske sätter på en avslappningsskiva och blundar, går in i den allra innersta delen av sig själv och frågar, Vad tycker jag?
Det dyker upp bilder i huvudet, massor med bilder. Herregud, vilken bra smak jag har! Och så många fiffiga idéer! Men vänta nu. Den här bilden känner jag igen. Är det inte den som var med på omslaget i senaste nummret av Vi i Villa? Crap. Det här är inte alls mina idéer. Det här är vad trenskaparna vill att jag ska tycka.
Jag blundar hårdare tills jag ser ut som XD-smileyn utan glad mun (fast snyggare). Försöker finna den primitiva, opåverkade delen av mig själv. Eller finns det ens en sådan? Finns det verkligen en primitiv, opåverkad del kvar i våra huvuden? En alldeles, väldigt, jätteliten grottmännisko-del som ännu inte blivit misshandlad och hjärntvättad av pengakåta trendskapande företag från det moderna samhället.
Framför mig ser jag nu fru grottmänniska sittandes vid en eld. Hon sitter där i grottan, helt opåverkad av media och reklam och ser ut lite grann som Amanda Lepore (fast av kött). Hon sitter där vid elden som håller på att slockna, och försöker skydda sina stackars sjuka barn från vargen. Och så tittar hon på sina fula gråa grottväggar medan hon väntar på att sin man ska komma hem med kvällsbytet. (Eller kommer han ens komma hem igen? Tänkt om han har blivit uppäten av en björnmamma? De kommer aldrig mer få äta igen. Och hennes barn som är så hungriga. Tänk om björnen äter upp dem också? Och vad kallt det är. Var är deras sängar? Ska de sova på det här kalla golvet? Eller jag menar marken. Och vilket barn ska hon mata först, om hennes man mot förmodan lyckas överlista mamma björn?) Eller just det, grottväggarna var det. Hemsk fula. Och grå. Vilken färg skulle grottmamman föredra?
Fast vänta nu. När ska fru G ha tid att måla om egentligen? Måste inte hon vara ute och samla bark och rötter hela dagarna? Och ingen dagisplats har hon heller. Hon måste ju vara helt slut om kvällarna. Hur många barn har hon egentligen? Det finns ju ingen möjlighet att grottmamman skulle prioritera en ommålning just nu. Nu när de nästan har blivit uppätna av björnar och allt. Ärligt talat tror jag att färgen på grottan är det som bekymrar henne minst av allt. Den stenklädda väggen får lysa grå ett tag till. Förresten är grå hennes favoritfärg.
Jag öppnar ögonen och tar ut avslappningsskivan (som egentligen inte fanns på rikigt. Jag äger ingen avslappningsskiva och än mindre skulle jag kunna hitta en lucka i kaospatrullens, = mina barns, förstörelseschema där jag skulle kunna lyssna på den i lugn och ro). Då var det avgjort. Aldrig tidigare har jag känt mig så opåverkad och säker som nu. Här sitter jag hela dagarna och samlar bajsblöjor och räkningar, skyddar mina barn från inomhusstormar och trasiga babygym medan jag väntar på att min man ska komma hem med lönekuvertet. Och ingen dagisplats har jag heller. Hur många barn har inte JAG egentligen? Det finns ingen möjlighet att jag skulle prioritera en ommålning just nu.
Den kartongklädda gipsskivan får lysa grå ett tag till. Och förresten är grå min nya favoritfärg.
Dagens ångestutlösare
Min äldsta son fyller år på söndag. Fem år fyller han om två dagar. Fem år, om två dagar. Och jag som inte ens har börjat skissa på födelsedagstårtan än! Jag känner hur jag börjar får lite ont i magen. Hur ska jag nu hinna överglänsa förra årets tårtmakeri?
Och fem år. Han fyller alltså fem, det är liksom tidpunkten för när man börjar minnas saker från sin barndom som man sedan kan reflektera tillbaka över när man blir äldre...
Och fem år. Han fyller alltså fem, det är liksom tidpunkten för när man börjar minnas saker från sin barndom som man sedan kan reflektera tillbaka över när man blir äldre...
Herregud, måste genast skriva en lista!
Att göra:
¤baka världens bästa/snyggaste/godaste/dethärvaddetcoolastejagharsett-tårta till söndag
¤bli en mycket, mycket bättre mamma
Att göra:
¤baka världens bästa/snyggaste/godaste/dethärvaddetcoolastejagharsett-tårta till söndag
¤bli en mycket, mycket bättre mamma
Servicehus: 67 km
Det går bra att bo i det här huset. Det är inga problem alls. Huset är jättebra. Här finns allt vi behöver. Ett helt normalt hus, precis som alla andras. Fast lite bättre.
Men det är ju klart, det kanske inte direkt är bättre. Vi har ju faktiskt inget rinnande vatten. Det gör inte så mycket, säger Patric, och torkar bordet med en våtservett brun av hans egen hand, så att bordet blir skitigare än vad det var när han började. Det gäller att se saker positivt. Se till det lilla man har, som mina föräldrar säger.
Visst, vi har inget varmvatten. Men vi har brunt kallvatten som kommer ut ur en slang från golvet. Och det är ju alltid en tröst. Exakt vad man kan göra med det bruna slangvattnet är ännu oklart.
Och so what om våra fönster tillåter en tornado inne i rummet? Paret som bodde här innan lämnade efter sig ett helt kompani av filtar. Ett. helt. rum. av. filtar. Det går ingen nöd på oss. Och har man fingervantar på sig när man sitter vid datorn kan man skriva i säkert femton minuter innan man måste stoppa in handen i munnen för att inte förfrysa. Och jag försäkrar er, man vill inte stoppa in handen i munnen mer än vad man absolut måste när man inte har tillgång till ett riktigt tvättställ.
Dessutom gör det inget att vägen till det enda stället på tomten där man kan kissa riktigt ostrört, nu är så nedsumpad och lerig att man måste åka båt dit. För vi har nämligen fått en toalettstol. Inne i vårt hus. Inomhus, så att säga. Jag vet vad du tänker nu, pappa. Att vi bryter mot familjetraditionen. Det råkar nämligen vara så att vi i min familj inte lämnar ifrån oss fekalier var som helst. Man bajsar inte inomhus. Ni hör ju själva hur det låter. Utedass har funkat bra i alla tider. (Mamma och pappa måste nämligen också se till det lilla de har. Som en vägg gjord av renaste fogskum. Men det är en annan historia.)
Hur som helst får toalettstolen stå där den står. Mer för åskådning, typ. Man vill ju vara som alla andra. Och gästerna lär ju uppskatta den. Jag å andra sidan kommer fortsätta åka båt på tomten.
Man skulle kunna säga att vårt hus är som världens största campingstuga. Det går att sova i den, men stannar man över vintern får man räkna med att ta på sig en och annan filt. Vatten har man i en dunk som ständigt behöver fyllas på, och det finns ingen möjlighet till tvätt av varken kropp eller kläder.
Men vi gillar ju att campa. Enda joxet är väl egentligen att närmaste servicehus ligger 15 km bort och består av min mormors gård. Det är ju inte direkt så att man joggar dit på morgonen för att ta en dusch. Imorgon ska vi till ett annat serviceställe. Där ingår gratis mat. Ta en dusch =få en middag. Visserligen ligger det 67 km bort, men vad gör man inte för lite gratis mat?
(PS. Patric har kommit på varför jag fryser så mycket här hemma. Det är för att jag är naken under kläderna.)
Men det är ju klart, det kanske inte direkt är bättre. Vi har ju faktiskt inget rinnande vatten. Det gör inte så mycket, säger Patric, och torkar bordet med en våtservett brun av hans egen hand, så att bordet blir skitigare än vad det var när han började. Det gäller att se saker positivt. Se till det lilla man har, som mina föräldrar säger.
Visst, vi har inget varmvatten. Men vi har brunt kallvatten som kommer ut ur en slang från golvet. Och det är ju alltid en tröst. Exakt vad man kan göra med det bruna slangvattnet är ännu oklart.
Och so what om våra fönster tillåter en tornado inne i rummet? Paret som bodde här innan lämnade efter sig ett helt kompani av filtar. Ett. helt. rum. av. filtar. Det går ingen nöd på oss. Och har man fingervantar på sig när man sitter vid datorn kan man skriva i säkert femton minuter innan man måste stoppa in handen i munnen för att inte förfrysa. Och jag försäkrar er, man vill inte stoppa in handen i munnen mer än vad man absolut måste när man inte har tillgång till ett riktigt tvättställ.
Dessutom gör det inget att vägen till det enda stället på tomten där man kan kissa riktigt ostrört, nu är så nedsumpad och lerig att man måste åka båt dit. För vi har nämligen fått en toalettstol. Inne i vårt hus. Inomhus, så att säga. Jag vet vad du tänker nu, pappa. Att vi bryter mot familjetraditionen. Det råkar nämligen vara så att vi i min familj inte lämnar ifrån oss fekalier var som helst. Man bajsar inte inomhus. Ni hör ju själva hur det låter. Utedass har funkat bra i alla tider. (Mamma och pappa måste nämligen också se till det lilla de har. Som en vägg gjord av renaste fogskum. Men det är en annan historia.)
Hur som helst får toalettstolen stå där den står. Mer för åskådning, typ. Man vill ju vara som alla andra. Och gästerna lär ju uppskatta den. Jag å andra sidan kommer fortsätta åka båt på tomten.
Man skulle kunna säga att vårt hus är som världens största campingstuga. Det går att sova i den, men stannar man över vintern får man räkna med att ta på sig en och annan filt. Vatten har man i en dunk som ständigt behöver fyllas på, och det finns ingen möjlighet till tvätt av varken kropp eller kläder.
Men vi gillar ju att campa. Enda joxet är väl egentligen att närmaste servicehus ligger 15 km bort och består av min mormors gård. Det är ju inte direkt så att man joggar dit på morgonen för att ta en dusch. Imorgon ska vi till ett annat serviceställe. Där ingår gratis mat. Ta en dusch =få en middag. Visserligen ligger det 67 km bort, men vad gör man inte för lite gratis mat?
(PS. Patric har kommit på varför jag fryser så mycket här hemma. Det är för att jag är naken under kläderna.)
Världens bästa mamma är ingen mindre än...
En av de mest fullvärdiga medlemmarna av kaospatrullen, nämligen vår snart fyra-åriga dotter, sa till pappa häromkvällen när han stod i köket och gjorde kvällsmat:
-Jag älskar dig pappa. Du brer mackor och bestämmer. Och du är världens bästa mamma också!
Jaha, där fick man. Slagen i mammarollen av en långhårig, pilstnerdrickande man som brer baconnaise-mackor i köket.
-Jag älskar dig pappa. Du brer mackor och bestämmer. Och du är världens bästa mamma också!
Jaha, där fick man. Slagen i mammarollen av en långhårig, pilstnerdrickande man som brer baconnaise-mackor i köket.
Naken i stormen
Imorse vaknade jag av att det var storm. Inomhus. Egentligen vaknade jag av att vår tremånaders bebis hade sovit färdigt, men just idag blev jag lite extra vaken på grund av att det var storm. Inomhus. Ni vet när gardninerna hänger vågrätt och adventsstjärnan av papp åker vindsurfingbräda i sovrummet.
Jag puttade lite diskret på min sovande sambo för att meddela honom om att det faktiskt är dags att byta blöja på vår son. De diskreta och kärleksfulla puttningarna övergick snart, enligt rutin, till aggresiva ruskningar eftersom min sambo har en tendens att avlida varenda gång han somnar.
När jag äntligen har lyckats nå fram till min sovande/avlidne sambo tittar han bara med ena ögat och frågar -Har han bajsat?
Har han bajsat. Det spelar väl ingen roll om han har bajsat, han har sovit färdigt jättemycket och nu ska han ha ny blöja.
-DU kan ju ha honom hela nätterna istället, så går jag gladeligen upp klockan halv sju och byter blöja om det nu ska vara så förbannat jobbigt! Jag skulle hoppa upp ur sängen och skutta hela vägen fram till skötbordet, eller kanske inte hoppa utan snarare bända mig loss från det hav av barn som har bildats i sängen under natten och som nu har valt ut varsin kroppsdel av mamma att klamra sig fast vid (och oj titta där låg en katt, hoppas den klarade sig) för att sedan vada mig igenom duplo-skulpturer och barbie-dockor fram till skötbordet, men jag skulle åtminstone göra det med ett leende. Till och med om jag råkade trampa på en legobit.
Min fortfarande sovande/avlidne sambo gör nu ett ynkligt försök att komma upp ur sängen. När han har lyckats med denne bedrift, bytt färdigt på sonen och klagat extra mycket över luktgraden på bajset, lägger han vår tremånaders bebis under babygymmet, mitt i inomhusstormen. Utan byxor. Själv skyndar han ner under det varma täcket igen. Jag bara gapar. -Men allstå... skulle du vilja ligga där utan byxor i det här ovädret? Det skulle inte jag i alla fall. Nu klär du på ungen ett par byxor!
Den inte längre sovande och lite lätt irriterade sambon tar nu av sig sin natt-tröja (natt-tröja. Vilken vuxen karl har natt-tröja?) och lägger den över vår tremånaders sons sparkande små bebisben. Själv drar han på sig långkalsonger (!?) och går och lägger sig igen.
Efter två minuter har vår tremånaders sons sparkande små bebisben redan sparkat av sig natt-tröjsbyxorna, batterierna i babygymmet har börjat ta slut och den sjungande babygym-solen har hakat upp sig. Där ligger min son, mitt i inomhusstormen, naken och omringad av en plastbit som spelar ljud taget ur huvudet från en tinitusskadad psykpatient. Jag inser snart att jag blir tvugnen att styra upp det här själv. När jag går upp för att klä på honom ordentligt och rädda honom från den inte så jätteroliga babygym-solen märker jag att han inte ens har fått sin nedkissade body bytt.
Det är då man sätter sig och kollar efter lediga lägenheter på nätet.
Jag puttade lite diskret på min sovande sambo för att meddela honom om att det faktiskt är dags att byta blöja på vår son. De diskreta och kärleksfulla puttningarna övergick snart, enligt rutin, till aggresiva ruskningar eftersom min sambo har en tendens att avlida varenda gång han somnar.
När jag äntligen har lyckats nå fram till min sovande/avlidne sambo tittar han bara med ena ögat och frågar -Har han bajsat?
Har han bajsat. Det spelar väl ingen roll om han har bajsat, han har sovit färdigt jättemycket och nu ska han ha ny blöja.
-DU kan ju ha honom hela nätterna istället, så går jag gladeligen upp klockan halv sju och byter blöja om det nu ska vara så förbannat jobbigt! Jag skulle hoppa upp ur sängen och skutta hela vägen fram till skötbordet, eller kanske inte hoppa utan snarare bända mig loss från det hav av barn som har bildats i sängen under natten och som nu har valt ut varsin kroppsdel av mamma att klamra sig fast vid (och oj titta där låg en katt, hoppas den klarade sig) för att sedan vada mig igenom duplo-skulpturer och barbie-dockor fram till skötbordet, men jag skulle åtminstone göra det med ett leende. Till och med om jag råkade trampa på en legobit.
Min fortfarande sovande/avlidne sambo gör nu ett ynkligt försök att komma upp ur sängen. När han har lyckats med denne bedrift, bytt färdigt på sonen och klagat extra mycket över luktgraden på bajset, lägger han vår tremånaders bebis under babygymmet, mitt i inomhusstormen. Utan byxor. Själv skyndar han ner under det varma täcket igen. Jag bara gapar. -Men allstå... skulle du vilja ligga där utan byxor i det här ovädret? Det skulle inte jag i alla fall. Nu klär du på ungen ett par byxor!
Den inte längre sovande och lite lätt irriterade sambon tar nu av sig sin natt-tröja (natt-tröja. Vilken vuxen karl har natt-tröja?) och lägger den över vår tremånaders sons sparkande små bebisben. Själv drar han på sig långkalsonger (!?) och går och lägger sig igen.
Efter två minuter har vår tremånaders sons sparkande små bebisben redan sparkat av sig natt-tröjsbyxorna, batterierna i babygymmet har börjat ta slut och den sjungande babygym-solen har hakat upp sig. Där ligger min son, mitt i inomhusstormen, naken och omringad av en plastbit som spelar ljud taget ur huvudet från en tinitusskadad psykpatient. Jag inser snart att jag blir tvugnen att styra upp det här själv. När jag går upp för att klä på honom ordentligt och rädda honom från den inte så jätteroliga babygym-solen märker jag att han inte ens har fått sin nedkissade body bytt.
Det är då man sätter sig och kollar efter lediga lägenheter på nätet.
Ångestmamman -som på rosa moln. En blogg om att vara som alla andra (fast lite bättre).
Jag är helt normal. Minst. Ingen kan någonsin säga något annat. Jag är som vilken vuxen människa som helst. Helt normalvuxen.
Jag har utbildning. Visserligen skulle det krävas ytterligare två år av praktik för att kunna kalla mig för riktig målare, och jag fullkomligt spyr vid tanken av att jobba sida vid sida med mina kära kompanjoner mister Grå Spackelvägg, fröken Nikotingult Vardagsrumstak och herr Gammal Ingrodd Matresttapet åtta timmar om dagen i resten av mitt liv.
Men jag gick ju i alla fall ut gymnasiet med toppbetyg. Och alla var så imponerade, inklusive jag själv. Fast nu när jag tänker efter var jag kanske inte världens bästa mamma under tiden jag kämpade mig igenom MVG-prov efter MVG-prov bara för att få tillfredsställa mitt eget bekräftelsebehov. För jag har ju nämligen barn också -och det måste ju vara det mest normala man kan ha nästefter utbrändhetssymptom och hemorrojder. Fyra barn inom loppet av fyra och ett halvt år. Om du tycker att du är normalvuxen med ETT barn, tänk då vad normal jag måste vara som har fyra. Och jag som inte ens har fyllt 22! Väldigt normalvuxet.
Hus, det har jag med. Och bortsett från att ekonomin gick i botten och att vi nästan separerar varannan dag på grund av överansträngning i renoveringshjulet, och just nu sitter här med ett betonggrått tomt badrum med en ensam, ytterst temporärt ditsatt toalettstol utan rinnande vatten mitt i vintern, var det ett riktigt bra köp!
Och jag har jättemånga normalvuxniga framtidsplaner på gång. Mitt nyårslöfte var att börja spara inför oförutsedda utgifter. Jag ska spara så mycket jag bara kan. Jag har dessutom en plan för hur vi ska kunna bli miljonärer innan 50. Jag ska bara betala av sms-lånet jag tog för att kunna köpa snajdiga julklappar till barnen för först. Men det är inget jag berättar om för någon.
Jag är helt normal. Visserligen har jag inget körkort, men man kan ju inte hinna med allt på en gång. Och jag är inte gift och vi har ingen hund. Men vi har två katter, tre råttor och en orm. Och det är ju fler husdjur än vad de flesta har.
Jag är precis som alla andra. Fast lite bättre.
