Livet på Landet

När jag var yngre kunde jag inte för mitt liv se mig själv äga en gård på landet.

Landet. Världens ände. Där livet liksom tagit slut, en smal grusväg med skyltar där det står: Vänd om, här finns ingenting!

Ingenting förutom en ensam stuga och en extra stor åker, omsluten av den jättemörka granskogen. Och i den jättemörka granskogen finns en jätteläskig bandit som inte vill något annat än att skrämma skiten ur den idiot som valde att bo i den ensamma stugan vid världens ände där livet tagit slut. På landet.

Landet. En hel värld av kuslig ensamhet. Där kan man bara inte bo.

Men sen träffade jag Patric. En människohatande, långhårig pojke från stan. Han är en sån där person som helst av allt skulle bygga bo i en skog där granarna har växt fast i varandra och bildat en ogenomkomlig, massiv vägg. För att komma fram måste man gå under granarna i den hemliga underjordiska gången, fast egentligen är den mest till för att undvika minfältet som han har lagt ut för alla oinbjudna gäster som försöker motorsåga sig fram på stigen.

Och nånstans där, i mitten av denna massiva skog, skulle han bygga sitt hus. Sex meter under marken. Där skulle han bara umgås med dem som av honom anses normala, alltså hans sambo och deras barn. Kanske svärföräldrarna med. Och pappsen förstås.

Jag kände mig aldrig riktigt bekväm med Patrics framtidsplaner. Men jag ska nog få honom på andra tankar, tänkte jag. Ett hus i en trevlig stad, inte direkt i centrum men ändå ganska nära. Liksom bo där det händer. Känna att man har lite folk runt omkring sig och slippa oroa sig för alla banditer som lurar i skogen när det har blivit mörkt.

Fast jag skulle nog kunna tänka mig att skaffa en sommarstuga på landet, så att man kan få vara ifred ibland.

Men bo på landet? Nej tack.

Vad gör vi några år senare? Jo, vi köper oss en gård. En riktig mangårdsbyggnad med lada och hagar. Ensamma stugor och extra stora åkrar, jättemörka skogar och fullt av skumma banditer. Avlopp som måste grävas om och eget vatten som ibland är brunt. Nu är vi här. Ensamheten. Mitt i min mardröm. Det enda som finns här är vi, vår gård och alla banditer som lurar i skogen när det har blivit mörkt.

Fast vänta nu. Här ligger faktiskt ganska många hus och gårdar. Jag kan se tre, fyra stycken utan att ens gå ut genom dörren. Och det är ganska långt till den jättemörka skogen.

Och sa jag att det inte händer något på landet? Att det är ensamt och tomt, världens ände och livets slut?

Då sa jag nog fel.

Landet. Det är inte världens ände, bara början på en helt ny. En värld med egna seder, egna lagar. På landet är det varken ensamt eller tomt. Här får man hålla kaffet varmt och bullarna nybakta dygnet runt. För i den här världen existerar inga telefoner, inga e-mail; nej, i den här världen existerar inte ens ytterdörrar. Helt plötsligt står det en gubbe i hallen och frågar efter vägen på tyska, eller står det en nyfiken tant i köket och deklarerar hela din gårds historia för nionde gången på två dar. Nån dag står det en kille i dörröppningen och förklarar vad alla grannar heter, när de föddes och vad deras farföräldrar hade för storlek på skorna. En annan dag står halva släkten i ditt vardagsrum och förväntar sig en rundtur bland renoveringskaoset fast du helt uppenbart är upptagen med annat.

Allt detta utan att du ens har sagt varsågod o stig på.

Och har inga gäster brutit sig in i ditt hus, står det förmodligen en oinbjuden ko i din trädgård. Fast oftast håller kossorna faktiskt till borta på mjölkgården. Där står de uppradade i en lång kö bakom en automatisk mjölkningsmaskin som troligtvis har konstruerats av skalman.

Här är vi alltså nu. På landet. I en värld full av nyfikna tanter, infödda grannar, tyska turister och rymmande kossor. Aldrig får man vara ensam. Har man flyttat ut på landet har man automatiskt sagt ja till att förlora rätten att säga; välkommen tillbaks en annan dag.

Så det är bara att hålla kaffet varmt.

Kanske att man skulle skaffa en sommarstuga i stan, så att man kan få vara ifred ibland...

När jag var yngre kunde jag inte för mitt liv se mig själv äga en gård på landet. 

Landet. Världens ände. Där livet liksom tagit slut, en smal grusväg med skyltar där det står: Vänd om, här finns ingenting! 

Ingenting förutom en extra ensam stuga och en stor åker, omsluten av den jättemörka granskogen. Och i den jättemörka granskogen finns en jätteläskig skurk som inte vill något annat än att skrämma skiten ur den idiot som valde att bo i den ensamma stugan vid världens ände där livet tagit slut. På landet.

Landet. En hel värld av kuslig ensamhet. Där kan man bara inte bo.

Men sen träffade jag Patric. En människohatande, långhårig pojke från stan. Han är en sån där person som helst av allt skulle bygga bo i en skog där granarna har växt fast i varandra och bildat en ogenomkomlig, massiv vägg. För att komma fram måste man gå under granarna i den hemliga underjordiska gången, fast egentligen är den mest till för att undvika minfältet som han har lagt ut för alla oinbjudna gäster som försöker motorsåga sig fram på stigen.

Och nånstans där, i mitten av denna massiva skog, skulle han bygga sitt hus. Sex meter under marken. Där skulle han bara umgås med dem som av honom anses normala, alltså hans sambo och deras barn. Kanske svärföräldrarna med. Och pappsen förstås.

Jag kände mig aldrig riktigt bekväm med Patrics framtidsplaner. Men jag ska nog få honom på andra tankar, tänkte jag. Ett hus i en trevlig stad, inte direkt i centrum men ändå ganska nära. Liksom bo där det händer. Känna att man har lite folk runt omkring sig och slippa oroa sig för alla skurkar som lurar i skogen när det har blivit mörkt.

Fast jag skulle nog kunna tänka mig att skaffa en sommarstuga på landet, så att man kan få vara ifred ibland.

Men bo på landet? Nej tack.

Vad gör vi några år senare? Jo, vi köper oss en gård. En riktig mangårdsbyggnad med lada och hagar. Ensamma stugor och stora åkrar, jättemörka skogar och fullt av skumma banditer. Avlopp som måste grävas om och eget vatten som ibland är brunt. Nu är vi här. Ensamheten. Mitt i min mardröm. Det enda som finns här är vi, vår gård och alla skurkar som lurar i skogen när det har blivit mörkt.

Fast vänta nu. Här ligger faktiskt ganska många hus och gårdar. Jag kan se tre, fyra stycken utan att ens gå ut genom dörren. Och det är ganska långt till den jättemörka skogen.

Och sa jag att det inte händer något på landet? Att det är ensamt och tomt, världens ände och livets slut?

Då sa jag nog fel.

Landet. Det är inte världens ände, bara början på en helt ny. En värld med egna seder, egna lagar. På landet är det varken ensamt eller tomt. Här får man hålla kaffet varmt och bullarna nybakta dygnet runt. För i den här världen existerar inga telefoner, inga e-mail; nej, i den här världen existerar inte ens ytterdörrar. Helt plötsligt står det en gubbe i hallen och frågar efter vägen på tyska, eller står det en nyfiken tant i köket och deklarerar hela din gårds historia för nionde gången på två dar. Nån dag står det en kille i dörröppningen och förklarar vad alla grannar heter, när de föddes och vad deras farföräldrar hade för storlek på skorna. En annan dag står halva släkten i ditt vardagsrum och förväntar sig en rundtur bland renoveringskaoset fast du helt uppenbart är upptagen med annat.

Allt detta utan att du ens har sagt varsågod o stig på.

Och har inga gäster brutit sig in i ditt hus, står det förmodligen en oinbjuden ko i din trädgård. Fast oftast håller kossorna faktiskt till borta på mjölkgården. Där står de uppradade i en lång kö bakom en automatisk mjölkningsmaskin som troligtvis har konstruerats av skalman.

Här är vi alltså nu. På landet. I en värld full av nyfikna tanter, infödda grannar, tyska turister och rymmande kossor. Aldrig får man vara ensam. Har man flyttat ut på landet har man automatiskt sagt ja till att förlora rätten att säga; välkommen tillbaks en annan dag.

Så det är bara att hålla kaffet varmt.

Kanske att man skulle skaffa en sommarstuga i stan, så att man kan få vara ifred ibland...

Haha jag älskar din blogg. Jag är ungefär i samma sits. Aldrig flytta till en småhåla, var bor jag nu? I världens håla och OJ vad jag trivs ;)

Seriöst, ni bor ju i en metropol. JAG skulle aldrig kunna bo så nära folk.... And, btw, det är ju din pappa som är den läskiga skurken i skogen!!! Och hans medhjälpare är din sambo mohahhahahahaaaahhaaah

haha, ja sådär känner jag också! Sedan vi flyttade ut på landet, så har folk liksom slutat att ringa innan de dyker upp. De bara står där i dörren helt plötsligt, mitt i kaoset...För på landet har uppenbarligen alla "bara vägarna förbi" och inte kan väl vi som bor här i skogen vara upptagna med nåt...eller?

Haha ni har verkligen mer besök än vi har "här i lilla stan" =) Inte en kossa i sikte vilket är lite trist

Det du skriver är så bra! Du beskriver livet på landet på pricken - det är verkligen en egen liten värld. När jag och min man läser det du skriver skrattar vi högt av igenkännande! När jag var liten sa jag alltid att jag aldrig skulle gifta mig med en bonde. Nu sitter jag i ett hus på landet på en liten gård där man inte ens ser närmsta granne, (och endast 50 m till skogen.. ;-) Men oron att barnen inte skulle ha någon att leka med var ju obefogad med 9 småbarnfamiljer inom en radie av tre kilometer.. Jag älskar detta och ångrar inte en sekund att vi flyttade hit. Här är risken mycket liten att stöta på en kossa men hästar finns det i överflöd..

Vad roligt att få läsa detta inlägg, har flyttat för ett å ett halft år sen till min kille, de kändes som att du beskrivde min kille när du beskrev din. Och mina tankar som var dina. Och vill bara mer och mer här ifrån och tänker att vi kan ha en stuga här på sin höjd. Och nu efter att ha läst detta inlägg, känner jag mig så glad. :)