Jag och Patric har varsin pappa (tack och lov, att dela pappa hade varit direkt olämpligt).

Ibland känns det som att det är papporna som står och snurrar på renoveringshjulet, så att jag och Patric måste springa extra fort och skiljas extra mycket.

Nej, papporna. Nu orkar vi snart inte mer. Vi skiter i detta nu, vi kan bo såhär. Det går bra.

-Mohaha, säger papporna och snurrar lite till.

Patrics pappa. Han är lite av en arbetsnarkoman. Han ringer fem gånger om dagen bara för att stämma av hur det går på bygget. Tror ni man blir stressad av det?

Fast oftast behöver han inte ens ringa, han är redan här. Det är vi som får stämma av med honom hur det går. Den gubben vet hur man renoverar hus, det är ett som är säkert!

Men han är också en sann pessimist. Han vill gärna säga att det inte går, att mina tokiga idéer får stå tillbaka för naturens bygglagar. Inga konstigheter, inget nytänk. Vi är inte alltid överrens, jag och svärfar. Men så fort idén har fått smälta in i hans huvud förvandlas han till MacGyver och uppfyller alla mina tokiga, ogenomförliga renoveringsdrömmar på nolltid.

Han är verkligen en riktig pärla. Trots att han har ett heltidsjobb och ett kvälls- och helgjobb tar han ändå sig tid att jobba här. Nämnde jag att han är arbetsnarkoman?

Sen har vi min pappa. Han är bara narkoman. Det där med arbete har han inte hållit på med på över två år. Men han knaprar desto fler triangelmärkta tabletter. Utbränd och strokedrabbad vid 46 års ålder. Vilken tur att vi köpte det här huset så att han kan få lite arbetsterapi! Eller nått...

Pappa är en riktig optimist. Själva byggandet är det kanske inte riktigt lika bra med. Han tror stenhårt på att man kan bygga ett helt hus med hjälp av fogskum, byggsilicon och asfaboard. Enbart. Men han är i alla fall den enda som förstår mina idéer. Och sen bygger han så gott han kan. Ibland blir det jättebra, ibland kommer svärfar och rättar till det. Oftast det sistnämnda.

Hur som helst känns det tryggt att vi har våra pappor till hands. Trots att de har sina egna bekymmer ställer de alltid upp. Det kallar jag pappor att lita på.

En stor eloge till dem!
Vi älskar er.