Inatt somnade jag inte förrän klockan tre.

Anledning: jag såg en ostig film.

Filmen i sig var inget som jag i normala fall skulle ligga vaken och grubbla över. Men så nämndes förintelsen. Och hur en pojke påväg att forslas bort rymde från tåget varpå han mördades av nazisterna. Han var bara fem.

Och detta är bara en pyttepytte ap-liten del av allt hemskt som hände då, allt hemskt som händer nu och allt hemskt som förmodligen kommer att hända. Men jag kan inte låta bli att tvinga mig själv att se det framför mig. Att sätta mina egna barns huvuden på den döda pojkens kropp.

När jag läste historia sista året på gymnasiet handlade det nästan uteslutande om krig. Jag gick med en klump i halsen hela det året. Satt och pluggade med gråten i ögat. Läste, skrev och bölade om vartannat. Tvingade mig själv att bläddra till sidorna med barn på. Läste de mest brutala styckerna om och om igen. Såg allting framför mig. Som om jag hade varit där.

Som om mina barn hade varit där.

Jag fick dåligt samvete om jag gladde mig åt något. Hur kan man glädja sig åt den här världen när det finns barn som far illa?

Jag fick dåligt samvete om jag var ledsen över något. Hur kan man vara ledsen över bagateller när det finns barn som inte mår bra?

Jag fick dåligt samvete. Som om jag bar en skuld över allt ont.

På ett sätt ville jag sluta tänka på det. På ett sätt ville jag bli påmind varje dag.

Men sen avslutades kursen och betygen sattes, och så var det glömt.

Mina topp-tre funderingar igår var följande:

1. Varför smakar keso gott ibland och kräks ibland?
2. Vem ska man ligga med för att kunna leva på sitt skrivande?
3. Ser ansiktet smalare eller bredare ut om man lägger en svart ögonskugga längst ut på ögonlocket?

Ursäkta? Men vad är det för skit-tankar?

Inte en enda punkt handlade om barn i nöd. Tills jag såg filmen. Och en enda mening ekade i mitt huvud hela natten:

He was only five.

Precis som min egen son.

Jag vill bara skaffa mig världens största famn och baka ihop alla världens barn i en enda stor fläta, omfamna flätan och aldrig, aldrig någonsin släppa taget.

Någonsin.

Men det kan jag inte. Ej heller kan jag rå över alla hemskheter som händer.

Och detta inlägg kommer inte innehålla några superlösningar för hur vi ska rädda barnen. För hade jag haft en sådan lösning hade jag förmodligen inte suttit här och slösat bort min tid på bloggen.

Men jag kan ge mig själv en käftsmäll när jag tror att det hjälper att ha dåligt samvete. Jag kan lova mig själv att aldrig skada någon annan människa. Jag kan stå för mina åsikter och före dem vidare till mina barn. Jag kan använda det dyrare numret när jag röstar i melodifestivalen.

Och man får undra varför keso smakar gott ibland och kräks ibland. Sålänge jag alltid ser till att behandla andra som jag själv vill bli behandlad gör jag i alla fall någon slags skillnad.

Men eftersom alla inte tänker så, är detta ingen hållbar lösning. Faktum är att jag inte vet vad lösningen är, och tills jag har kommit på det fortsätter jag att göra så gott jag kan.

Jag fortsätter skänka pengar och hoppas att de inte försvinner på vägen. Jag fortsätter ge mina barn bra värderingar.

Jag fortsätter filosofera kring keso och ögonskugga. Jag fortsätter glädja mig åt det vackra i världen.

Jag fortsätter behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

Jag fortsätter hoppas att jag i alla fall gör någon slags skillnad.

Fast innerst inne
vet jag att det inte räcker...