Vård av sjukt hus
Att bo i hyresrätt är att ta välfärden för givet. Och med "välfärd" menar jag en levnadsstandard som inte innebär att utföra hjärt- och lungräddning på vattensystemet varje kväll efter jobbet, och när man gjort detta fortfarande inte kan spola i toalettstolen så att man måste sätta in fjorton olika värmekällor inkopplade på samma krets så elen går i E.ons proppskåp på andra sidan vägen och man måste gå ut och fixa det klockan två på natten när man fortfarande inte har gått och lagt sig. Och med "man" så menar jag Patric.
För var kommer egentligen vattnet ifrån när man bor i lägenhet?
Det bara finns där inne i badrummet och väntar på att du ska gå upp och spola på morgonen. Om det så är fyrtio minusgrader ute väntar vattnet troget på dig, bara längtar efter att du ska ta en lång och härlig dusch. Och duscha på du, det finns gott om varmvatten, för att inte säga obegränsat.
När vi köpte det här huset skulle det bli så skönt att äntligen bli av med alla bestämmande, tråkiga hyresvärdar. Vi kan minsann ta hand om oss själva. Sådeså.
Äntligen skulle vi bli av med det där gamla huset vi hyrde. Äntligen slippa en hyresvärd som låter som om han sitter på dass varje gång man ringer, och lägger på mitt i en mening genom att säga "det är brrrrra, hej!". Och gud vad skönt att bli av med det där fula gamla 80-talsköket med mögel i ena skåpet, och badrummet som är så litet att man knappt kan stå raklång i det.
Fast det är klart... Huset vi köpte var ju faktiskt ännu äldre. 130 år äldre för att vara någorlunda exakt. Och när vi hade slitit ut hela det gamla vatten- och avloppssystemet var det otroligt skönt att få komma hem till hyreshuset om kvällarna.
Under fyra månader hade vi både gården och det hyrda huset att utnyttja samtidigt. Aldrig tidigare hade jag uppskattat en hyresrätt så mycket som då! Lite mögel i köket har väl ingen dött av när det faktiskt går att spola i kranen. Och ett litet badrum är bättre än inget badrum, och när man har varit på renoveringsgården hela dagen och hållit sig så länge att man är på sprickgränsen kan jag tala om för er att ett litet badrum till och med är bättre än sex.
Och skulle någonting mot förmodan sluta fungera i en hyresrätt är det inget att få ångest över. Det är nämligen inte ditt problem. Snart kommer det någon som fixar felet, och har du tur kan du till och med få ekonomisk ersättning för de dagar du har tvingats leva under oacceptabel standard.
Ekonomisk ersättning. Hade jag fått ekonomisk ersättning för våra dagar under oacceptabel standard på den här gården hade jag varit en rik kvinna nu!
När man köper hus borde det ingå en socialförsäkring som heter Vård av sjukt hus. Att man liksom skulle kunna VAH:a.
Då kunde jag sluta tänka på vad jag ska bli när jag blir stor. Se till att få en bra SGI och sen VAH:a resten av livet.
Det tycker i alla fall jag är en bra idé.
...hela dagen.
För var kommer egentligen vattnet ifrån när man bor i lägenhet?
Det bara finns där inne i badrummet och väntar på att du ska gå upp och spola på morgonen. Om det så är fyrtio minusgrader ute väntar vattnet troget på dig, bara längtar efter att du ska ta en lång och härlig dusch. Och duscha på du, det finns gott om varmvatten, för att inte säga obegränsat.
När vi köpte det här huset skulle det bli så skönt att äntligen bli av med alla bestämmande, tråkiga hyresvärdar. Vi kan minsann ta hand om oss själva. Sådeså.
Äntligen skulle vi bli av med det där gamla huset vi hyrde. Äntligen slippa en hyresvärd som låter som om han sitter på dass varje gång man ringer, och lägger på mitt i en mening genom att säga "det är brrrrra, hej!". Och gud vad skönt att bli av med det där fula gamla 80-talsköket med mögel i ena skåpet, och badrummet som är så litet att man knappt kan stå raklång i det.
Fast det är klart... Huset vi köpte var ju faktiskt ännu äldre. 130 år äldre för att vara någorlunda exakt. Och när vi hade slitit ut hela det gamla vatten- och avloppssystemet var det otroligt skönt att få komma hem till hyreshuset om kvällarna.
Under fyra månader hade vi både gården och det hyrda huset att utnyttja samtidigt. Aldrig tidigare hade jag uppskattat en hyresrätt så mycket som då! Lite mögel i köket har väl ingen dött av när det faktiskt går att spola i kranen. Och ett litet badrum är bättre än inget badrum, och när man har varit på renoveringsgården hela dagen och hållit sig så länge att man är på sprickgränsen kan jag tala om för er att ett litet badrum till och med är bättre än sex.
Och skulle någonting mot förmodan sluta fungera i en hyresrätt är det inget att få ångest över. Det är nämligen inte ditt problem. Snart kommer det någon som fixar felet, och har du tur kan du till och med få ekonomisk ersättning för de dagar du har tvingats leva under oacceptabel standard.
Ekonomisk ersättning. Hade jag fått ekonomisk ersättning för våra dagar under oacceptabel standard på den här gården hade jag varit en rik kvinna nu!
När man köper hus borde det ingå en socialförsäkring som heter Vård av sjukt hus. Att man liksom skulle kunna VAH:a.
Då kunde jag sluta tänka på vad jag ska bli när jag blir stor. Se till att få en bra SGI och sen VAH:a resten av livet.
Det tycker i alla fall jag är en bra idé.
CPR på vattensystemet...
...hela dagen.
Byggarbetshemmet
Du vet att du bor på en byggarbetsplats om din sambo inte vill gå hem
från McDonalds för att det är så rent där...
från McDonalds för att det är så rent där...
Papporna
Jag och Patric har varsin pappa (tack och lov, att dela pappa hade varit direkt olämpligt).
Ibland känns det som att det är papporna som står och snurrar på renoveringshjulet, så att jag och Patric måste springa extra fort och skiljas extra mycket.
Nej, papporna. Nu orkar vi snart inte mer. Vi skiter i detta nu, vi kan bo såhär. Det går bra.
-Mohaha, säger papporna och snurrar lite till.
Patrics pappa. Han är lite av en arbetsnarkoman. Han ringer fem gånger om dagen bara för att stämma av hur det går på bygget. Tror ni man blir stressad av det?
Fast oftast behöver han inte ens ringa, han är redan här. Det är vi som får stämma av med honom hur det går. Den gubben vet hur man renoverar hus, det är ett som är säkert!
Men han är också en sann pessimist. Han vill gärna säga att det inte går, att mina tokiga idéer får stå tillbaka för naturens bygglagar. Inga konstigheter, inget nytänk. Vi är inte alltid överrens, jag och svärfar. Men så fort idén har fått smälta in i hans huvud förvandlas han till MacGyver och uppfyller alla mina tokiga, ogenomförliga renoveringsdrömmar på nolltid.
Han är verkligen en riktig pärla. Trots att han har ett heltidsjobb och ett kvälls- och helgjobb tar han ändå sig tid att jobba här. Nämnde jag att han är arbetsnarkoman?
Sen har vi min pappa. Han är bara narkoman. Det där med arbete har han inte hållit på med på över två år. Men han knaprar desto fler triangelmärkta tabletter. Utbränd och strokedrabbad vid 46 års ålder. Vilken tur att vi köpte det här huset så att han kan få lite arbetsterapi! Eller nått...
Pappa är en riktig optimist. Själva byggandet är det kanske inte riktigt lika bra med. Han tror stenhårt på att man kan bygga ett helt hus med hjälp av fogskum, byggsilicon och asfaboard. Enbart. Men han är i alla fall den enda som förstår mina idéer. Och sen bygger han så gott han kan. Ibland blir det jättebra, ibland kommer svärfar och rättar till det. Oftast det sistnämnda.
Hur som helst känns det tryggt att vi har våra pappor till hands. Trots att de har sina egna bekymmer ställer de alltid upp. Det kallar jag pappor att lita på.
En stor eloge till dem!
Vi älskar er.
Svärfar Patric Pappa
Ibland känns det som att det är papporna som står och snurrar på renoveringshjulet, så att jag och Patric måste springa extra fort och skiljas extra mycket.
Nej, papporna. Nu orkar vi snart inte mer. Vi skiter i detta nu, vi kan bo såhär. Det går bra.
-Mohaha, säger papporna och snurrar lite till.
Patrics pappa. Han är lite av en arbetsnarkoman. Han ringer fem gånger om dagen bara för att stämma av hur det går på bygget. Tror ni man blir stressad av det?
Fast oftast behöver han inte ens ringa, han är redan här. Det är vi som får stämma av med honom hur det går. Den gubben vet hur man renoverar hus, det är ett som är säkert!
Men han är också en sann pessimist. Han vill gärna säga att det inte går, att mina tokiga idéer får stå tillbaka för naturens bygglagar. Inga konstigheter, inget nytänk. Vi är inte alltid överrens, jag och svärfar. Men så fort idén har fått smälta in i hans huvud förvandlas han till MacGyver och uppfyller alla mina tokiga, ogenomförliga renoveringsdrömmar på nolltid.
Han är verkligen en riktig pärla. Trots att han har ett heltidsjobb och ett kvälls- och helgjobb tar han ändå sig tid att jobba här. Nämnde jag att han är arbetsnarkoman?
Sen har vi min pappa. Han är bara narkoman. Det där med arbete har han inte hållit på med på över två år. Men han knaprar desto fler triangelmärkta tabletter. Utbränd och strokedrabbad vid 46 års ålder. Vilken tur att vi köpte det här huset så att han kan få lite arbetsterapi! Eller nått...
Pappa är en riktig optimist. Själva byggandet är det kanske inte riktigt lika bra med. Han tror stenhårt på att man kan bygga ett helt hus med hjälp av fogskum, byggsilicon och asfaboard. Enbart. Men han är i alla fall den enda som förstår mina idéer. Och sen bygger han så gott han kan. Ibland blir det jättebra, ibland kommer svärfar och rättar till det. Oftast det sistnämnda.
Hur som helst känns det tryggt att vi har våra pappor till hands. Trots att de har sina egna bekymmer ställer de alltid upp. Det kallar jag pappor att lita på.
En stor eloge till dem!
Vi älskar er.
Svärfar Patric Pappa
Om den opåverkade grottmänniskan själv får bestämma
Det finns en vägg i vårt nya badrum som måste målas. Just nu lyser den grå av kartongklädd gipsskiva. Enda problemet är väl egentligen att jag inte vet vilken färg jag ska måla den i.
Man får inte låta sig påverkas för mycket av media. Man måste välja stil utifrån sig själv. Det viktigaste är ju egentligen inte att alla som går in i mitt nyrenoverade badrum ska tappa andan av beundran över min goda smak. Vem har någonsin påstått det? Ha, så tänker inte en normalvuxen människa som jag i alla fall!
Det gäller att riktigt gå in i sig själv och hitta sin inre preferens. Man kanske sätter på en avslappningsskiva och blundar, går in i den allra innersta, primitiva delen av sig själv och frågar, Vad tycker jag? Det dyker upp bilder i huvudet, massor med bilder. Herregud, vilken bra smak jag har! Och så många fiffiga idéer! Men vänta nu. Den här bilden känner jag igen. Är det inte den som var med på omslaget i senaste nummret av Vi i Villa? Fan också. Det här är inte alls mina idéer. Det här är vad alla trendskapare vill att jag ska tycka.
Jag blundar ännu hårdare, tills jag ser ut som XD-smileyn utan glad mun. Försöker gå ännu djupare in i mig själv. Jag ska finna den opåverkade människan inom mig. Eller finns det ens en sådan? Det kanske finns en liten, ensam, opåverkad del kvar från grottmänniskan, en alldeles, väldigt, jätteliten del som ännu inte blivit misshandlad och hjärntvättad av diverse pengakåta trendskapande företag från det moderna samhället.
Jag ser fru grottmänniska sittandes i en grotta. Den är grå. Ser rätt tråkig ut. Hon sitter där vid elden som håller på att slockna, och försöker skydda mina stackars sjuka barn ifrån vargen. Hon sitter där helt opåverkad av media och reklam och ser faktiskt inte helt fräsch ut. Och så tittar hon på sina fula gråa grottväggar medan hon väntar på att sin man ska komma hem med kvällsbytet. Eller kommer han ens komma hem igen? Tänkt om han har blivit uppäten av en björnmamma? De kommer aldrig mer få äta igen. Och hennes barn som är så hungriga. Tänk om björnen äter upp dem också? Och vad kallt det är. Var är deras sängar? Ska de sova på det här kalla golvet? Eller jag menar marken. Och vilket barn ska hon mata först, om hennes man mot förmodan lyckas överlista den helgalna björnmamman? Eller just det, grottväggarna var det. Hemsk fula. Och grå. Vilken färg skulle grottmamma välja?
Fast vänta nu. När ska grottmamman ha tid att måla om egentligen? Måste inte hon vara ute och samla bark och rötter hela dagarna? Och ingen dagisplats har hon heller. Hon måste ju vara helt slut om kvällarna! Hur många barn har hon egentligen? Det finns ju ingen möjlighet att grottmamman skulle prioritera en ommålning just nu. Nu när de nästan har blivit uppätna av björnar och allt. Ärligt talat tror jag att färgen på grottan är det som bekymrar fru grottmänniska minst av allt. Den stenklädda grottväggen får lysa grå ett tag till. Förresten är grå hennes favoritfärg.
Jag öppnar ögonen och tar ut avslappningsskivan (som egentligen inte fanns på rikigt. Jag äger ingen avslappningsskiva och än mindre skulle jag kunna hitta en lucka i kaospatrullens, = mina barns, förstörelseschema där jag skulle kunna lyssna på den i lugn och ro). Då var det avgjort. Aldrig tidigare har jag varit så opåverkad och säker som nu. Här sitter jag hela dagarna och samlar bajsblöjor och räkningar medan jag väntar på att min man ska komma hem med lönekuvertet. Och ingen dagisplats har jag heller. Hur många barn har inte JAG egentligen? Det finns ingen möjlighet att ångestmamman skulle prioritera en ommålning just nu.
Den kartongklädda gipsskivan får lysa grå ett tag till. Förresten är grå min nya favoritfärg.
Det finns en vägg i vårt nya badrum som måste målas. Just nu lyser den grå av kartongklädd gipsskiva. Enda problemet är väl egentligen att jag inte vet vilken färg jag ska måla den i.
Man får inte låta sig påverkas för mycket av media. Man måste välja stil utifrån sig själv. Det viktigaste är ju egentligen inte att alla som går in i mitt nyrenoverade badrum ska tappa andan av beundran över min goda smak. Vem har någonsin påstått det? Ha, så tänker inte en normalvuxen människa som jag i alla fall!
Men hur vet man att ens egen smak verkligen är ens egen smak, och inte ett ihopplock av sådant som andra har bestämt att vi ska gilla?
Det gäller att riktigt gå in i sig själv och hitta sin inre preferens. Man kanske sätter på en avslappningsskiva och blundar, går in i den allra innersta delen av sig själv och frågar, Vad tycker jag?
Det dyker upp bilder i huvudet, massor med bilder. Herregud, vilken bra smak jag har! Och så många fiffiga idéer! Men vänta nu. Den här bilden känner jag igen. Är det inte den som var med på omslaget i senaste nummret av Vi i Villa? Crap. Det här är inte alls mina idéer. Det här är vad trenskaparna vill att jag ska tycka.
Det gäller att riktigt gå in i sig själv och hitta sin inre preferens. Man kanske sätter på en avslappningsskiva och blundar, går in i den allra innersta delen av sig själv och frågar, Vad tycker jag?
Det dyker upp bilder i huvudet, massor med bilder. Herregud, vilken bra smak jag har! Och så många fiffiga idéer! Men vänta nu. Den här bilden känner jag igen. Är det inte den som var med på omslaget i senaste nummret av Vi i Villa? Crap. Det här är inte alls mina idéer. Det här är vad trenskaparna vill att jag ska tycka.
Jag blundar hårdare tills jag ser ut som XD-smileyn utan glad mun (fast snyggare). Försöker finna den primitiva, opåverkade delen av mig själv. Eller finns det ens en sådan? Finns det verkligen en primitiv, opåverkad del kvar i våra huvuden? En alldeles, väldigt, jätteliten grottmännisko-del som ännu inte blivit misshandlad och hjärntvättad av pengakåta trendskapande företag från det moderna samhället.
Framför mig ser jag nu fru grottmänniska sittandes vid en eld. Hon sitter där i grottan, helt opåverkad av media och reklam och ser ut lite grann som Amanda Lepore (fast av kött). Hon sitter där vid elden som håller på att slockna, och försöker skydda sina stackars sjuka barn från vargen. Och så tittar hon på sina fula gråa grottväggar medan hon väntar på att sin man ska komma hem med kvällsbytet. (Eller kommer han ens komma hem igen? Tänkt om han har blivit uppäten av en björnmamma? De kommer aldrig mer få äta igen. Och hennes barn som är så hungriga. Tänk om björnen äter upp dem också? Och vad kallt det är. Var är deras sängar? Ska de sova på det här kalla golvet? Eller jag menar marken. Och vilket barn ska hon mata först, om hennes man mot förmodan lyckas överlista mamma björn?) Eller just det, grottväggarna var det. Hemsk fula. Och grå. Vilken färg skulle grottmamman föredra?
Fast vänta nu. När ska fru G ha tid att måla om egentligen? Måste inte hon vara ute och samla bark och rötter hela dagarna? Och ingen dagisplats har hon heller. Hon måste ju vara helt slut om kvällarna. Hur många barn har hon egentligen? Det finns ju ingen möjlighet att grottmamman skulle prioritera en ommålning just nu. Nu när de nästan har blivit uppätna av björnar och allt. Ärligt talat tror jag att färgen på grottan är det som bekymrar henne minst av allt. Den stenklädda väggen får lysa grå ett tag till. Förresten är grå hennes favoritfärg.
Jag öppnar ögonen och tar ut avslappningsskivan (som egentligen inte fanns på rikigt. Jag äger ingen avslappningsskiva och än mindre skulle jag kunna hitta en lucka i kaospatrullens, = mina barns, förstörelseschema där jag skulle kunna lyssna på den i lugn och ro). Då var det avgjort. Aldrig tidigare har jag känt mig så opåverkad och säker som nu. Här sitter jag hela dagarna och samlar bajsblöjor och räkningar, skyddar mina barn från inomhusstormar och trasiga babygym medan jag väntar på att min man ska komma hem med lönekuvertet. Och ingen dagisplats har jag heller. Hur många barn har inte JAG egentligen? Det finns ingen möjlighet att jag skulle prioritera en ommålning just nu.
Den kartongklädda gipsskivan får lysa grå ett tag till. Och förresten är grå min nya favoritfärg.
Servicehus: 67 km
Det går bra att bo i det här huset. Det är inga problem alls. Huset är jättebra. Här finns allt vi behöver. Ett helt normalt hus, precis som alla andras. Fast lite bättre.
Men det är ju klart, det kanske inte direkt är bättre. Vi har ju faktiskt inget rinnande vatten. Det gör inte så mycket, säger Patric, och torkar bordet med en våtservett brun av hans egen hand, så att bordet blir skitigare än vad det var när han började. Det gäller att se saker positivt. Se till det lilla man har, som mina föräldrar säger.
Visst, vi har inget varmvatten. Men vi har brunt kallvatten som kommer ut ur en slang från golvet. Och det är ju alltid en tröst. Exakt vad man kan göra med det bruna slangvattnet är ännu oklart.
Och so what om våra fönster tillåter en tornado inne i rummet? Paret som bodde här innan lämnade efter sig ett helt kompani av filtar. Ett. helt. rum. av. filtar. Det går ingen nöd på oss. Och har man fingervantar på sig när man sitter vid datorn kan man skriva i säkert femton minuter innan man måste stoppa in handen i munnen för att inte förfrysa. Och jag försäkrar er, man vill inte stoppa in handen i munnen mer än vad man absolut måste när man inte har tillgång till ett riktigt tvättställ.
Dessutom gör det inget att vägen till det enda stället på tomten där man kan kissa riktigt ostrört, nu är så nedsumpad och lerig att man måste åka båt dit. För vi har nämligen fått en toalettstol. Inne i vårt hus. Inomhus, så att säga. Jag vet vad du tänker nu, pappa. Att vi bryter mot familjetraditionen. Det råkar nämligen vara så att vi i min familj inte lämnar ifrån oss fekalier var som helst. Man bajsar inte inomhus. Ni hör ju själva hur det låter. Utedass har funkat bra i alla tider. (Mamma och pappa måste nämligen också se till det lilla de har. Som en vägg gjord av renaste fogskum. Men det är en annan historia.)
Hur som helst får toalettstolen stå där den står. Mer för åskådning, typ. Man vill ju vara som alla andra. Och gästerna lär ju uppskatta den. Jag å andra sidan kommer fortsätta åka båt på tomten.
Man skulle kunna säga att vårt hus är som världens största campingstuga. Det går att sova i den, men stannar man över vintern får man räkna med att ta på sig en och annan filt. Vatten har man i en dunk som ständigt behöver fyllas på, och det finns ingen möjlighet till tvätt av varken kropp eller kläder.
Men vi gillar ju att campa. Enda joxet är väl egentligen att närmaste servicehus ligger 15 km bort och består av min mormors gård. Det är ju inte direkt så att man joggar dit på morgonen för att ta en dusch. Imorgon ska vi till ett annat serviceställe. Där ingår gratis mat. Ta en dusch =få en middag. Visserligen ligger det 67 km bort, men vad gör man inte för lite gratis mat?
(PS. Patric har kommit på varför jag fryser så mycket här hemma. Det är för att jag är naken under kläderna.)
Men det är ju klart, det kanske inte direkt är bättre. Vi har ju faktiskt inget rinnande vatten. Det gör inte så mycket, säger Patric, och torkar bordet med en våtservett brun av hans egen hand, så att bordet blir skitigare än vad det var när han började. Det gäller att se saker positivt. Se till det lilla man har, som mina föräldrar säger.
Visst, vi har inget varmvatten. Men vi har brunt kallvatten som kommer ut ur en slang från golvet. Och det är ju alltid en tröst. Exakt vad man kan göra med det bruna slangvattnet är ännu oklart.
Och so what om våra fönster tillåter en tornado inne i rummet? Paret som bodde här innan lämnade efter sig ett helt kompani av filtar. Ett. helt. rum. av. filtar. Det går ingen nöd på oss. Och har man fingervantar på sig när man sitter vid datorn kan man skriva i säkert femton minuter innan man måste stoppa in handen i munnen för att inte förfrysa. Och jag försäkrar er, man vill inte stoppa in handen i munnen mer än vad man absolut måste när man inte har tillgång till ett riktigt tvättställ.
Dessutom gör det inget att vägen till det enda stället på tomten där man kan kissa riktigt ostrört, nu är så nedsumpad och lerig att man måste åka båt dit. För vi har nämligen fått en toalettstol. Inne i vårt hus. Inomhus, så att säga. Jag vet vad du tänker nu, pappa. Att vi bryter mot familjetraditionen. Det råkar nämligen vara så att vi i min familj inte lämnar ifrån oss fekalier var som helst. Man bajsar inte inomhus. Ni hör ju själva hur det låter. Utedass har funkat bra i alla tider. (Mamma och pappa måste nämligen också se till det lilla de har. Som en vägg gjord av renaste fogskum. Men det är en annan historia.)
Hur som helst får toalettstolen stå där den står. Mer för åskådning, typ. Man vill ju vara som alla andra. Och gästerna lär ju uppskatta den. Jag å andra sidan kommer fortsätta åka båt på tomten.
Man skulle kunna säga att vårt hus är som världens största campingstuga. Det går att sova i den, men stannar man över vintern får man räkna med att ta på sig en och annan filt. Vatten har man i en dunk som ständigt behöver fyllas på, och det finns ingen möjlighet till tvätt av varken kropp eller kläder.
Men vi gillar ju att campa. Enda joxet är väl egentligen att närmaste servicehus ligger 15 km bort och består av min mormors gård. Det är ju inte direkt så att man joggar dit på morgonen för att ta en dusch. Imorgon ska vi till ett annat serviceställe. Där ingår gratis mat. Ta en dusch =få en middag. Visserligen ligger det 67 km bort, men vad gör man inte för lite gratis mat?
(PS. Patric har kommit på varför jag fryser så mycket här hemma. Det är för att jag är naken under kläderna.)
