Here we go.


Behov, topp fem

1. Jag behöver komma utanför dörren oftare
2. Jag behöver träffa folk oftare
3. Jag behover vara barnfri oftare
4. Jag behöver komma utanför dörren utan barn och träffa folk oftare. I en kombo.
5. Jag behöver sluta äta choklad till frukost

Sammanfattning: Jag behöver komma ut oftare, i synnerhet utan barn. Och sluta äta choklad. Åtminstone till frukost.

Hur kommer man till insikt med detta, då? Jo, mina vänner. Chokladen var lätt. Det var egentligen bara att notera att min hand dras till brunt godis före klockan åtta varje morgon.

Och det andra, att jag skulle behöva komma ut oftare utan barn, visade sig ganska tydligt för mig när jag en morgon hittade en lapp i brevlådan. Tjejträff.

Tjejträff. Inte typ "tjejträff med tjejerna och deras gubbar" eller "tjejträff med tjejerna och deras barn". Utan tjejträff. Inga konstigheter. Bara några grannfruar som träffas och äter gott. Och drickan står man för själv.

Drickan? Vaddå för dricka? Menar de alkohol? Eller ska man ta med sig saft?

Herregud, vad ska man dricka egentligen? Jag som inte har druckit på flera år. Brukar man dricka alkohol på tjejträffar? Tänk om de verkligen menar saft. Och så kommer jag dit som värsta A-lagaren med massa flaskor.

Men jag är ingen sån som dricker. Nej, dricka är inte längre min grej. Så vad ska jag ta med? Alhoholfritt vin? Läsk? Kranvatten på flaska?

Vad tycker jag om egentligen? Vatten. Ska jag lyxa till det brukar jag hälla det i en flaska och ställa in det i kylen en stund. Men kranvatten innehåller ingen alkohol.
(Skulle man ta med alkohol?)

Usch, vad jag känner mig dum. Och träffen har inte ens börjat än. Nej, nu får jag sluta fjompa mig. Jag tar med mig cider. Det är ju i alla fall nästan gott. Och viktigast av allt: det innehåller alkohol (man skulle väl ta med sig alkohol?).

Klart, cider är ju inte lika sofistikerat som vin... Lite mer åt det pubertala hållet. Tänk om tjejerna skrattar ut mig? Men jag tål ju inte vin. Inte rödvin i alla fall. Fast det är klart, rosévin är ju rätt gott...

Hur mycket tål jag egentligen? Ska man bli full? Ska man i så fall bli det med flit, eller ska man råka bli det? Ska man ta sig nått innan träffen? Man skulle väl dricka?

Och vi som ska cykla dit. Hur får man med sig flaskorna? Ska drickan ha en egen väska? Ska man ta med sig en blomma också? Var kan jag i så fall gömma blomman, ifall ingen annan skulle ha med sig en?

Ska blomman också ha en egen väska?

Ska man röka? Cigaretter ger ju vuxenpoäng, eller?

Kommer Patric klara av att ta hand om barnen själv? Och vad ska jag ha på mig egentligen? Ska jag ha högklackat? Kan jag cykla i högklackat? Kan jag ens cykla överhuvudtaget?

Jag känner mig inte riktigt i form. Jag kanske är lite sjuk, ändå..? Nej, då kommer alla fatta att jag stannar hemma bara för att jag inte visste vad jag skulle ta med mig.

Undrar vad vi ska äta... Tänk om jag sätter i halsen och samtidigt mår lite illa och råkar hosta upp en spya över hela buffén?

Fast nej... jag vet ju inte ens om det blir buffé. Det kanske blir oxfilé och klyftpotatis på en extra förstor tallrik med rödvinssky på kanten. Och oxfilén ligger där helt blodig och bara hånskrattar åt mig "hahaha, ät nu din blodiga mat" och jag bah "eh, ursäka, men jag tror inte maten är riktigt död ännu" och alla bara stirrar på mig och mitt kranvatten och undrar om de råkade bjuda någons barn.

Då kan jag i alla fall ta upp mina cigaretter och gå extra hårt med klackarna i golvet. Håva in mina vuxenpoäng, för de lär behövas när jag tackat nej till både kaffe och rödvin, och entrat träffen i en 24-växlad herrcykel utan lyse.

Så, jag tömde ut allt innehåll i min handväska och fyllde den med cider. Kände mig som en fjortonåring som försöker stjäla sprit ur farsan barskåp. Jag hittade ingen annan väska så blomman fick stanna i affären. Jag saknade barnen innan jag hade hoppat på cykeln, och jag fastnade i elstängslet när vi kom fram. Tackade nej till rödvin, tackade ja till rosévin. Tackade nej till kaffe, tackade ja till laktritsshot. Kände mig inte ens snurrig. Rökte utanför dörren. Blev så totalt skitextra TRÖTT så att jag nästan avled på plats. Skämdes när vissa flashade sitt sexliv. Grät nästan av lycka när jag kom hem och fick se mina barn igen. Kände mig som den mest missanpassade tjejträffs-människan ever.

De andra tjejträffs-människorna var däremot jättegulliga och Annas hus var extra fint. Maten var toppengod och allt var bra, men JAG behöver definitivt komma utanför dörren utan barn och träffa folk oftare.

PUSS på alla tjejträffsmänniskor där ute!! Hoppas att ni tål rödvin på riktigt!

Jag har haft bloggtorka ett tag. Faktiskt så har jag haft annat för mig. Som att kolla på melodifesti, eh, jag menar tänka jättemycket på min framtid.

Mille är snart 6 månader. Han kan stå på alla fyra och gunga i flera minuter och vart man än lägger honom låter det förr eller senare DUNK! följt av ett UUÄÄÄÄ! (eller är det sånt man bör hålla för sig själv?).

Och när detta inträffar vet man att tiden har gått alldeles för fort (igen) och att mammaledigheten snart är slut. Vilket kan kännas både skönt och tråkigt.

Snart är det dags för mig att gå vidare i livet. Flytta pjäsen, liksom. Hoppa ut i verkligheten på jakt efter fler vuxenpoäng. Ta ett chanskort och hoppas att jag slipper flytta direkt till a-kassan utan att passera gå.

Men jag är inte speciellt glad i chanskort. Slumpen och jag är inte direkt några som brukar hänga. Så jag tog fram min gamla homie Notebook Mc'Pen (nej det är ingen hamburgare), och började klura.

Alternativ för den närmsta famtiden:

• läsa på universitetet
• gå klart lärlingstiden på den utbildning jag redan börjat
• jobba på ICA eller annat ställe som inte kräver en akademisk utbildning
• fortsätta samla på barn

Visst hade det känts najs att börja tjäna pengar, samtidigt ska jag inte sticka under stolen med att vare sig butiksbiträde eller lärlingsanställning lockar mig särskilt mycket.

Nämen oj. Sa jag det högt? Alltså, jag skulle bli jättetacksam för ett jobb om det så vore att fylla Globen med nukleoner, men kan jag slippa så gör jag det.

Vill man läsa på universitetet, och dessutom har möjligheten utan att det stör ens ekonomiska situation, så står man inte och scannar varor på ett rullband. Och man jobbar inte ihjäl sig genom att stryka åtta kilometer dörrfoder medan ens handledare går och klipper sig för att sedan komma tillbaka och säga "jaha, du har ju hunnit med en hel del du, men det är ju en kvart kvar så du kan ju ta och stryka till taket med" så att man missar den tidiga bussen och kommer hem en timme senare än man faktiskt förtjänade medan handledaren kommer hem som vanligt med en fräsig frilla och inte har behövt röra en pensel på hela dagen.

Min chans till en fil.kand. är nu eller aldrig. Innan vi har gjort oss beroende av en viss inkomst från mig. 

Vet ni hur många utbildningar det finns egentligen? Och vet ni hur många av dem jag skulle kunna tänka mig att gå? Just det. Ganska många. För att inte säga jättemånga!

Och det jag och Mr. Mc'Pen har varit så upptagna med är att gå igenom alla program jag har att välja mellan. Sortera dem efter avstånd, behörighet, antagningsstatistik, längd, rolighetsfaktor, jobbprognos, lönestatisitk och så vidare.

Förutom Mr. Mc'Pen har jag haft mitt bollplank Patric att diskutera med. Han är ju ändå en av dem som kommer påverkas mest av den väg jag väljer.

Bollplanket Patric är så bra att när jag slänger iväg en boll så kommer det tillbaka en torr skorpa med budskapet det blir nog bra, gör som du vill jag skiter väl i vilket, och egentligen lyssnar jag inte ens på vad du säger utan svarar bara det jag tror att du vill höra och hoppas att du inte märker att jag svarar samma sak oavsett om du diskuterar att plugga till kock i Australien eller läsa på ekonomihögskolan vid Linnéuniversitetet.

Fast sist jag bollade med skorpmannen kom det tillbaka en handgranat som sa ungefär såhär:

Varför är du så besatt av universitetet egentligen? Vill du gå där bara för att få vara på universitetsområdet eller?

Ja. Precis så ligger det till. Jag har lärt mig hundra programöversikter utantill, sökt efter fakta i X antal veckor och rankat programmen i tio olika kategorier bara för att få hänga lite på campus.

Busted.

Först och främst: hej.

Och sedan måste jag erkänna en sak. Eller fyra.

1. jag äger ett fejsbok-konto

2. jag tittar på melodifestivalen

3. jag tittar på melodifestivalen och använder mitt fejsbok-konto samtidigt

4. jag åt tacco i fredags

JAG. ÄR. SÅ. SVENNIG.

Helt enkelt som alla andra (fast jag gör det i smyg, så jag är fortfarande lite bättre) (och nej, jag tror inte att Facebook är typiskt svenskt. Men jag tror att det är typsiskt mänskligt, och svenskar är ju också människor.).

Nu, mina vänner, ska ni få ta del av sanningen om finalen i Mello. Sanningen man kan få reda på live om man tittar på melodifestivalen och använder sitt fejsbok-konto samtidigt. Sammanfattning av vad man borde tyckt om bidragen, vilka länder som bör asfalteras och svaret på den klyshiga frågan: var det rätt låt som vann?

OBS!
Då detta till största del kommer från en man med över 2000 skivor (min pappa) och en kvinna som alltid är lite bättre än alla andra (jag), klassas detta inte som åsikter utan som ren fakta.

Bidrag #1
David Lindgren. En låt så bra att man vare sig kommer ihåg låten eller honom. Eurodisko till en falsk stämma, det och hans klädsel gör att han ser ut som en kontorsnisse som blivit full på diskot och börjat sjunga kareoke.

Bidrag #2
Torsten Flink är:
onykter
skitläskig
bra i Sverige
chanslös i Azerbadjan

Bidrag #3
Dead by April, Dead by Kindergarten enligt pappa. Hyfsat bra låt (jo pappa, det var så vi sa).

Bidrag #4
Lisa Miskovsky. Bra artist, trååååkig låt. Funkar som:
badkarsmusik
hissmusik
hängmattemusik
och vid alla andra tillfällen du vill tvinga dig själv att tänka på:
INGENTING.

Bidrag #5
Top Cats. Liksom. Musik som dog med Shakin Stevens men som någon (förmodligen Top Cats själva) har grävt upp igen. Dålig musik som skulle kunna resultera i massavstängning av tv-apparater om inte alla tyckte det var så roligt att häckla dåliga artister från tv-soffan.

Bidrag #6
Loreen = bra röst, bra låt, bra scenografi, bra koreografi, bra lugg. Man skulle även kunna byta ut alla "bra" mot "stor". Den som inte röstade på Loreen has the right to remain silent. Forevaaah.

Bidrag #7
Ulrik Munther. Gulligt i minimello, men får man beröm av Håkan Hellström kan man inte vara bra. And that's that. Tråkig låt, med 18-årig gubbe, som skulle kunnat resultera i lynchmobb utanför Globen.

Bidrag #8
Ranelid. Egentligen räcker det nog med att säga det. Men just för att det är så roligt och modigt att, gömd bakom en datorskärm, mobba folk man inte känner ska jag säga en rad till: OM Ranelid hade vunnit skulle vi alla fått byta universum och bära skämsmössa FÖR EVIGT (ja, det är en väldigt lång tid av skämsmössebärande).

Bidrag #9
Molly Sandéns låt är lite som att vänta på bussen. En stund av meningslöst tidsslöseri som man lika gärna kunde snabbspolat förbi. Man väntar... och väntar... och väntar... Och SEN kommer bussen. Eller nästa låt i melodifestivalen. Men hon sjunger bra, trots att hennes in-andningar låter mer än själva sången.

Bidrag #10
Danny, pojke i skidoverall som till och med sjunger falskt i playback. Danny lyckades komma tvåa av en enda anledning: han är ju så söt. Mobiltelefoner tillhörande elever i årskurs 1-6 har sällan använts så flitigt som igår mellan 20-22.

Tyckte du såhär om bidragen igår så tyckte du rätt. Tyckte du inte det så behöver du inte känna dig dålig. Alla kan inte vara bäst på allt, och Loreen har ju redan vunnit. Ingen skada skedd, men SKÄRPNING till nästa år!


Vidare kan vi konstatera att följande länder har bra musiksmak:
Estland
Cypern
Bosnien
Malta
Tyskland
Irland

och följande länder bör asfalteras snarast:
Beligen
Storbrittanien
Ukraina


Sist, men inte minst, vill jag bara göra er uppmärksamma på att detta är första året i mellohistorien som rätt låt vann, alternativt första året i mitt liv som jag tycker som alla andra.
 
Och nu, mina vänner, har jag uppfyllt den viktigaste punkten för att vara en riktig Svensson, nämligen att säga elaka saker om folk som man aldrig skulle våga säga face to face.

Gör vår taccoätande befolkning stolt, Loreen.

Beyoncé ammade
- vid matbordet


Jo. Det är sant. Kolla själva:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article14461125.ab


Mina spontana reaktioner:

1. Heja heja HEJA Beyoncé!
2. Sorligt att detta kan skapa en rubrik på nyheterna
3. Aha....Aftonbladet...
4. nöjesbilagan dessutom. Då förstår jag.
5. Nej. Jag förstår fortfarande inte. Detta borde inte ens behöva uppmärksammas i Aftonbladets nöjesbilaga.
6. Men heja Beyoncé ändå!!

För er som missat:

http://angestmamman.blogg.se/2012/january/i-biktstolen-2.html

min inställning till offentlig amning.

Idag är en dag när allt känns lite extra tråkigt.

Det är en sån där dag när man känner sig lite extra dum i huvudet och kaospatrullen känns extra kaosig.

En dag när räkningarna känns extra höga, listorna extra långa och toalettstolen extra temporärt ditsatt.

Håret känns extra slitet, kilorna extra tunga och våtservetterna extra torra.

Drömmarna extra avlägsna och bloggarna extra rosa.

Nya datorn extra dyr och extra onödig. Framförallt dyr. Och onödig.

Det är en dag när jag och Patric måste skiljas extra mycket.

En sån där dag när blogginlägget känns extra ogenomtänkt.

En dag när man inte orkar komma på en synonym till ordet 'extra'.

Hur kan man vara själv med fyra småbarn i ett 200 kvadratmeter stort renoveringsprojekt och ändå känna sig som ett litet barn som vill slänga sig på golvet framför mamma och skrika "jag har ingenting att göööra!"?

För det har jag ju. Egentligen. Och det känns också lite extra jobbigt.

Nu ska jag betala räkningarna. Jag vet att jag kanske skulle gjort det för några dagar sedan men nu BIDDE DET INTE SÅ!

Och ett klag till:

Jag måste sitta vid den stationära datorn när jag gör det.

Det kanske inte låter så apjobbigt, men det ligger en fet kattspya över hela tangentbordet.
Faktiskt.

Vill inte!

Jag har börjat få känslan av att jag kanske inte är som alla andra ändå. Och "lite bättre" skulle med lätthet kunna bytas ut mot "lite extremare".

Jag har en ovana av att vara antingen eller.

Mina framtidsdrömmar har växlat mellan:

1. bo som en kung och bli den mest framgångsrika affärskvinnan genom tiderna med tio väluppfostrade ungar

eller

2. bo som en uteliggare och skita i allt, sakna all form av ansvarskänsla och bara leva för att ta mig igenom dagen. Helst knarka lite också.

Ska det va så ska det va. Annars får det faktisk va.

Under större delen av min grundskoletid var jag exremt bra i alla ämnen. Jag älskade att lära mig och sög i mig kunskap som en uttorkad svamp. Oftast hade jag redan bra koll på det som läraren pratade om, vilket gav mig ett försprång som ledde till att jag aldrig hade några fel på proven.

Under den allra sista delen av min grundskoletid var jag extremt inte i skolan alls. Och var jag det gjorde jag inget vettigt. Det var så skönt att bara släppa allt, ja jag brydde mig inte ens om ifall jag skulle vakna dagen efter. Och det var befriande, men samtidigt sorgligt.

Efter denna period hamnade jag i kategorin "unga mammor". Ska man ha barn kan man lika gärna stöka undan det tidigt. Vem vill bli mamma i samma ålder som alla andra? Inte jag i alla fall. Fruktansvärt fantasilöst.

Sen blev det dags för mig och Patric att välja bil. Valde vi en begagnad, normalstor bil till en billig peng eller valde vi en splitter ny sjusittsig "familjesportbil" som har kostat oss 7000 kronor per månad i fyra och ett halvt år med inbyggt dvd-system som vi har använt ingen gång alls ? Ja, ni kan ju fantisera själva.

Ska det va så ska det va. Annars kan man ju lika gärna åka buss. (Däremot behövde vi ingen dragkrok. Tyckte vi. Då. Nu, varje gång vi behöver dragkrok vilket är ganska ofta, måste vi 1. låna bil, 2. låna släp, och 3. skaffa barnvakt för att barnen inte får plats i den lånade bilen. Och sen gråter vi hela vägen för att lånebilen inte har inbyggt dvd-system)

Sen blev det dags för gymnasiet. Valet stod återigen mellan att satsa järnet eller att skita i allt. Men eftersom jag hade blivit mamma fanns det egentligen inte med på kartan att jag skulle välja det senare.

Och med den inställningen kämpade jag mig igenom hela gymnasiet med jättefina betyg, och hann dessutom få tre barn till under tiden (liksom, vem vill vara ung mamma till ett barn när man kan vara det till fyra?)

När det äntligen blev dags för hus köpte vi oss en lagom stor en och en halv plans villa som egentligen bara var att tapetsera om, med en lagom stor tomt som vi hinner med att sköta.

Fast egentligen gjorde vi inte det. Vi köpte en gård i extremt renoveringsbehov till en extremt billig peng med en tomt på 1,1 hektar som vi inte vet vad vi ska göra med, och där allt som fanns i huset ingick i köpet.

Så nu har vi två kompletta hushåll som vi inte vet var vi ska göra av. Eller egentligen har vi snarare tre kompletta hushåll, eftersom paret vi köpte gården av har en slags sjukdom som gör att de måste köpa minst två exemplar av allting de lägger sina ögon på.

Detta är mer än sant, jag vet faktiskt ingenting i det här huset som kommer i singular. Jag och min bror hittade en extremt ful, platt och rund plastbit med ett blått motiv på som möjligtvis skulle kunna föreställa en sol. Vi blev både fascinerade över att den bara fanns i ett exemplar.

Det var nästan som om det var någonting speciellt med den där fula plastbiten...

Nästa dag hittade jag tvillingen i ett annat skåp, och så var det med den mystiken.

Men ska det va så ska det va, och vem har inte alltid drömt om tre kompletta hushåll fulla med SKIT?!

Ja, ska det va så ska det va, och denna regel gäller även vid storhandling. Vi kan fylla två kundvagnar av modell större på City gross och folk glor på oss som om vi vore från vettet. För att känna sig lite mer som alla andra brukar jag låtsas för mig själv att vi handlar inför en jättestor fest, typ bröllopsfest.

Fast vi handlar inte till någon bröllopsfest. Och enda anledningen till att vi inte gifter oss är att vi inte har råd att flyga alla vi känner till Bahamas.

Och sen, när vi kommer hem från den extrema storhandlingen, plockar vi fram stora grytan med en diameter på 60 cm och lagar och fryser in mat i ett helt dygn. Utan pauser.

Jag läste någonstans (vilken underbar källa) att den vanligaste drömmen är att leva ett "vanligt" liv med fast anställning, boende i en normalstor villa, pengar så man klarar sig och sen två barn på det. Helt enkelt ett tryggt liv utan krusiduller.

Jag känner så inte igen mig i den drömmen. Men ni ska veta att jag försöker. Jag försöker drömma om det.

Men mitt i mina taffliga försök att leka vanlig drömmer jag om helt andra saker.

Ni ska bara veta vad jag har för planer för det här huset. 500 kvm stort, minst, med eget spa och biosalong. Och så en utgrävd kräftdamm med badmöjligheter. Huset ska vara så bländande vackert att man kommer behöva ha solglasögon på sig bara man tänker på det.

Karriärsdrömmar:

1. bli en framgångsrik författare, lite lagom världsberömd sådär
2. bli världens mest framgångsrika affärskvinna genom tiderna
3. plugga halva livet på universitetet och skaffa mig en fett najs utbildning som får alla att känna sig jättedumma när jag presenterar mig för ingen egentligen vet vad min titel betyder. Inom vilket område spelar mindre roll, för jag är intresserad av ALLT! Allt, allt, allt!

Och bli inte förvånad om vi skaffar oss en omgång barn till i framtiden. Jag kanske skulle testa på hur det är att vara gammal mamma? Nästa kull mellan 45 och 50 år.
Och tills dess hinner jag ju testa på att få en omgång i normal ålder med!

Det är inte så att jag ser ner på folk som drömmer om ett "vanligt" liv. Tvärtom så ser jag upp till dem! För själv känner jag mig otacksam.

Och det är inte det att jag inte är nöjd. Men jag vill så mycket.

Fast egentligen tror jag att alla drömmer om någonting "mer", i alla fall i perioder. De kanske bara inte vågar erkänna det mitt i denna moderna tävling om vem som har det mysigaste livet.

Jag vet i alla fall att jag vill alldeles för mycket. Och att jag kommer bli tvungen att välja.

Jag skulle behöva tjugofem liv för att testa allt det jag vill testa.

Men det kommer jag inte få.

Så jag går min egen väg. Följer mitt hjärta. Och sen låtsas jag att jag är som alla andra.
Fast lite bättre.

Jag är helt normal. Minst. Ingen kan någonsin säga något annat. Jag är som vilken vuxen människa som helst. Helt normalvuxen.

Jag har utbildning. Visserligen skulle det krävas ytterligare två år av praktik för att kunna kalla mig för riktig målare, och jag fullkomligt spyr vid tanken av att jobba sida vid sida med mina kära kompanjoner mister Grå Spackelvägg, fröken Nikotingult Vardagsrumstak och herr Gammal Ingrodd Matresttapet åtta timmar om dagen i resten av mitt liv.

Men jag gick ju i alla fall ut gymnasiet med toppbetyg. Och alla var så imponerade, inklusive jag själv. Fast nu när jag tänker efter var jag kanske inte världens bästa mamma under tiden jag kämpade mig igenom MVG-prov efter MVG-prov bara för att få tillfredsställa mitt eget bekräftelsebehov. För jag har ju nämligen barn också -och det måste ju vara det mest normala man kan ha nästefter utbrändhetssymptom och hemorrojder. Fyra barn inom loppet av fyra och ett halvt år. Om du tycker att du är normalvuxen med ETT barn, tänk då vad normal jag måste vara som har fyra. Och jag som inte ens har fyllt 22! Väldigt normalvuxet.

Hus, det har jag med. Och bortsett från att ekonomin gick i botten och att vi nästan separerar varannan dag på grund av överansträngning i renoveringshjulet, och just nu sitter här med ett betonggrått tomt badrum med en ensam, ytterst temporärt ditsatt toalettstol utan rinnande vatten mitt i vintern, var det ett riktigt bra köp!

Och jag har jättemånga normalvuxniga framtidsplaner på gång. Mitt nyårslöfte var att börja spara inför oförutsedda utgifter. Jag ska spara så mycket jag bara kan. Jag har dessutom en plan för hur vi ska kunna bli miljonärer innan 50. Jag ska bara betala av sms-lånet jag tog för att kunna köpa snajdiga julklappar till barnen för först. Men det är inget jag berättar om för någon.

Jag är helt normal. Visserligen har jag inget körkort, men man kan ju inte hinna med allt på en gång. Och jag är inte gift och vi har ingen hund. Men vi har två katter, tre råttor och en orm. Och det är ju fler husdjur än vad de flesta har.

Jag är precis som alla andra. Fast lite bättre.