Frisyrgrubbel
Jag har haft samma frisyr i fem år. Och jag har haft nästan-samma frisyr i åtta år. Med några enkla justeringar.
Mellan tio och tretton färgade jag alltid mitt hår mörkt. Mörkbrunt, eller till och med svart. Anledningen till att jag valde just den färgen var att det var den som var mest olik min egen. Skitspännande att helt plötsligt se helt annorlunda ut! Typ som en tidig tonårskris. Och så var håret axellångt. Lugg klippte jag själv vid några tillfällen, men oftast var den lite halvlång den med. En gång färgade jag den röd. Jättesnyggt (nej).
Sen började jag högstadiet och då slutade jag färga håret mörkt, och började spara ut på längden. Vid vissa tillfällen experimenterade jag med färgen, till exempel fick jag för mig att jag skulle blondera mig. Hemma i badrummet. Med lite av den mörka toningen kvar.
Men istället köpte jag en tub blonderingscream och hoppades på det bästa. Morot eller inte, jag är ju ändå mammaledig.
Hör och häpna när jag säger att det faktiskt blev blont! Och för att busa till det lite extra kammade jag snedbena. Och sparade ut det ännu längre.
Sen vet jag inte vad som hände. Om det var för alla blekningar, för att jag inte hade toppat mig sen jag var femton eller för att Evelinn slet av mig halva huvudet varenda gång vi skulle amma. Men håret blev kortare.
Och kortare...och kortare.
Och nu, mina vänner, hänger det där bak som en ledsen svans. Jag har inte orkat ta hand om min utväxt på ett år och jag har liksom börjat få ofrivillig lugg av alla tussar som lossnar.
Kanske är jag redo för den där mogna mamma-frisyren nu? Kanske är det nu som det är dags?
Eller köper jag en tub blonderingskräm till och hoppas på det bästa.
Jag är ju ändå mammaledig.
naturlig färg
långt och rakt (ja, man får skratta åt posen)
halvblonderat
helblonderat
vågigt
uppsatt
utväxt
slitet
Mellan tio och tretton färgade jag alltid mitt hår mörkt. Mörkbrunt, eller till och med svart. Anledningen till att jag valde just den färgen var att det var den som var mest olik min egen. Skitspännande att helt plötsligt se helt annorlunda ut! Typ som en tidig tonårskris. Och så var håret axellångt. Lugg klippte jag själv vid några tillfällen, men oftast var den lite halvlång den med. En gång färgade jag den röd. Jättesnyggt (nej).
Sen började jag högstadiet och då slutade jag färga håret mörkt, och började spara ut på längden. Vid vissa tillfällen experimenterade jag med färgen, till exempel fick jag för mig att jag skulle blondera mig. Hemma i badrummet. Med lite av den mörka toningen kvar.
Det blev inte bra. Alls. Morot, kan man säga.
Så för att rätta till misstaget köpte jag en brun färg som tillsammans med det blonda morotshåret förvandlade mitt hår till en ljus kastanjebrun, eller kanske snarare gyllenblond färg.
Så för att rätta till misstaget köpte jag en brun färg som tillsammans med det blonda morotshåret förvandlade mitt hår till en ljus kastanjebrun, eller kanske snarare gyllenblond färg.
Efter det följde en period då jag hade mitt naturliga hår. Utan att jag egentligen visste om det. För jag visste inte hur mitt naturliga hår såg ut. Det hade jag inte sett sen jag var nio. Men jag tyckte det var lite konstigt att alla gamla färgblandningar, blonderingar och toningar fortsatte växa ut ur huvudet på mig. Jag fick liksom aldrig någon utväxt.
För konstigt nog hade alla misslyckade färgningar genom tiderna blandats ihop till något som såg exakt ut som min natuliga hårfärg. Mörk gyllenblond. Eller ljus kastanjebrun. Välj själv.
Så den där bruna färgen jag köpte för att rädda håret från morotsinvasionen rekommenderade jag ju till alla. Du bah måste prova den här färgen, den liksom sugs in i huvet och ändrar ditt DNA så du aldrig någonsin mer behöver färga om håret!
Och sen blev håret jättelångt. Och jätteplatt. Jag plattade det så noga jag bara orkade. Och fick fullkomlig panik om håret böjde sig på något ställe. Och så mittbena på det.
Så såg jag ut under tre års tid.
Sen föddes Moddy och ja... jag kände att det var dags för förändring. Liksom klippa mig i någon kort, mogen och lite mörkare frisyr som den mamma jag hade blivit.
För konstigt nog hade alla misslyckade färgningar genom tiderna blandats ihop till något som såg exakt ut som min natuliga hårfärg. Mörk gyllenblond. Eller ljus kastanjebrun. Välj själv.
Så den där bruna färgen jag köpte för att rädda håret från morotsinvasionen rekommenderade jag ju till alla. Du bah måste prova den här färgen, den liksom sugs in i huvet och ändrar ditt DNA så du aldrig någonsin mer behöver färga om håret!
Och sen blev håret jättelångt. Och jätteplatt. Jag plattade det så noga jag bara orkade. Och fick fullkomlig panik om håret böjde sig på något ställe. Och så mittbena på det.
Så såg jag ut under tre års tid.
Sen föddes Moddy och ja... jag kände att det var dags för förändring. Liksom klippa mig i någon kort, mogen och lite mörkare frisyr som den mamma jag hade blivit.
Men istället köpte jag en tub blonderingscream och hoppades på det bästa. Morot eller inte, jag är ju ändå mammaledig.
Hör och häpna när jag säger att det faktiskt blev blont! Och för att busa till det lite extra kammade jag snedbena. Och sparade ut det ännu längre.
Sen vet jag inte vad som hände. Om det var för alla blekningar, för att jag inte hade toppat mig sen jag var femton eller för att Evelinn slet av mig halva huvudet varenda gång vi skulle amma. Men håret blev kortare.
Och kortare...och kortare.
Och nu, mina vänner, hänger det där bak som en ledsen svans. Jag har inte orkat ta hand om min utväxt på ett år och jag har liksom börjat få ofrivillig lugg av alla tussar som lossnar.
Kanske är jag redo för den där mogna mamma-frisyren nu? Kanske är det nu som det är dags?
Eller köper jag en tub blonderingskräm till och hoppas på det bästa.
Jag är ju ändå mammaledig.
naturlig färg
långt och rakt (ja, man får skratta åt posen)
halvblonderat
helblonderat
vågigt
uppsatt
utväxt
slitet
Viktfördelning
Okej.
Nu när jag har blottat mig för 2500 bekanta och främmande människor känner jag mig
Nu när jag har blottat mig för 2500 bekanta och främmande människor känner jag mig
- lite naken
- lite billig
- lite lättad
Och sen bestämde jag mig för att vikten har fördelats såhär:
3 kg på mjölktuttarna
3 kg på mjölktuttarna
3 kilo på förlossningsmagen
2 kg på min härliga, kvinnliga rumpa
5 kilo på mina mammaledighetsmuskler =bäraruntpåungarheladagenutanpaus-muskler
och resten på något hemligt ställe där jag inte kan se. Typ på ryggen.
Och det man inte vet, det mår man inte dåligt av.
Så det så (är det ett ord eller tre?) (eller två?)
Pusz å krjam
och resten på något hemligt ställe där jag inte kan se. Typ på ryggen.
Och det man inte vet, det mår man inte dåligt av.
Så det så (är det ett ord eller tre?) (eller två?)
Pusz å krjam
Tjocknoja (OBS! Innehåller extremt halvnakna bilder!)
Jag har gått upp tjugo kilo på tre år. Och jag är inte ens tjock. Tror jag.
Tänk om jag faktiskt är tjock nu? Någon som skulle kunna banta tjugo kilo låter lite småtjock i mina öron.
Kanske är det det jag är? Lite småtjock.
Men jag känner mig inte tjock. Jag kanske har blivit jättestark?
Eller så är det för att det är så kallt att jag inte har sett mig själv naken på tre månader? Att jag liksom har glömt bort hur tjock jag har blivit?
Jag kanske helt enkelt har blivit en härlig, kurvig kvinna?
Eller så har jag blivit jättelång.
Men jag vägrar tro att jag är tjock.
Mitt BMI säger normal och jag kan fortfarande ha samma kläder.
Men det knäppaste av allt är att för tjugo kilo sedan, då kunde jag minsann tycka att jag var lite småtjock.
Och det allra, allra, allra knäppaste av allt är att jag, trots min vägran om att tro att jag är tjock, ändå vill gå ner de där tjugo kilorna.
För jag kanske håller på att bli tjock? Och det kanske är nu som det är extra viktigt att se till att inte bli det? Liksom innan det blir för svårt?
Fast det är klart. Hade en kvinna i min storlek sagt till mig att hon ville gå ner tjugo kilo hade jag tyckt att det lät aningens osunt.
Tjugo kilo låter så otroligt mycket!!
Och säger jag till Patric att jag har gått upp tjugo kilo, eller att jag tänker gå ner tjugo kilo så tycker han att jag har blivit knäpp! Han tror inte ens på mig!
Hur kan man vara smal, gå upp tjugo kilo och fortfarande inte vara tjock? Väger mina amningsbröst tio kilo styck? Eller har tyngdkraften ökat på sistone?
Eller så är jag verkligen tjock nu.
Ni tror säkert att jag skojar och försöker göra narr av överviktiga människor, men jag är helt förvirrad.
Kanske har jag helt enkelt överskattat siffran tjugo.
Visst midjan. Men tjugo kilo?
Tänk om jag faktiskt är tjock nu? Någon som skulle kunna banta tjugo kilo låter lite småtjock i mina öron.
Kanske är det det jag är? Lite småtjock.
Men jag känner mig inte tjock. Jag kanske har blivit jättestark?
Eller så är det för att det är så kallt att jag inte har sett mig själv naken på tre månader? Att jag liksom har glömt bort hur tjock jag har blivit?
Jag kanske helt enkelt har blivit en härlig, kurvig kvinna?
Eller så har jag blivit jättelång.
Men jag vägrar tro att jag är tjock.
Mitt BMI säger normal och jag kan fortfarande ha samma kläder.
Men det knäppaste av allt är att för tjugo kilo sedan, då kunde jag minsann tycka att jag var lite småtjock.
Och det allra, allra, allra knäppaste av allt är att jag, trots min vägran om att tro att jag är tjock, ändå vill gå ner de där tjugo kilorna.
För jag kanske håller på att bli tjock? Och det kanske är nu som det är extra viktigt att se till att inte bli det? Liksom innan det blir för svårt?
Fast det är klart. Hade en kvinna i min storlek sagt till mig att hon ville gå ner tjugo kilo hade jag tyckt att det lät aningens osunt.
Tjugo kilo låter så otroligt mycket!!
Och säger jag till Patric att jag har gått upp tjugo kilo, eller att jag tänker gå ner tjugo kilo så tycker han att jag har blivit knäpp! Han tror inte ens på mig!
Hur kan man vara smal, gå upp tjugo kilo och fortfarande inte vara tjock? Väger mina amningsbröst tio kilo styck? Eller har tyngdkraften ökat på sistone?
Eller så är jag verkligen tjock nu.
Ni tror säkert att jag skojar och försöker göra narr av överviktiga människor, men jag är helt förvirrad.
Kanske har jag helt enkelt överskattat siffran tjugo.
februari, 2009 februari, 2012
Plus minus tjugo kiloVisst midjan. Men tjugo kilo?
Okej... det här var det mest iq-befriade inlägget jag någonsin har slängt ihop. Men det är inget skämt. Jag försöker att aldrig jämföra mig med någon annan än mig själv. Och då är tjugo kilo hit eller dit mycket. Speciellt om man inte är överviktig. Och då borde jag känna mig tjock nu. Jag är rädd att jag har blivit blind för min egen kropp, och att alla utom jag själv kan se att jag har blivit stor?
Typ som omvänd anorexia.
Och har jag inte det, då undrar jag var de tjugo kilorna sitter?
Typ på nått hemligt ställe där inte jag kan se? På ryggen kanske?
Typ som omvänd anorexia.
Och har jag inte det, då undrar jag var de tjugo kilorna sitter?
Typ på nått hemligt ställe där inte jag kan se? På ryggen kanske?
Vill man vara fin, får man röka istället för att äta
När man ser en gammal bild av sig själv blir man aldrig riktigt nöjd. Antingen tänker man att shit, vad mycket snyggare jag var, varför tyckte jag inte det då? Och varför har jag förfallit så totalt sen dess? Eller så tänker man att herre min tid vad fet jag var, varför gick jag inte och grävde ner mig i ett hål någonstans? Hoppas innerligt att jag inte råkade träffa några andra människor under den halvårsperioden.
Varför kan man inte se en bild av sig själv och bara helt neutralt tänka att jaha, där är jag. Så ser jag ut, varken bättre eller sämre.
Men man vill ju vara som alla andra. Fast bättre. Vad är det för lata, jagbryrmiginteomnågonting-människor som inte dömer sig själva efter utseendet? Vill de se ut som en påse hundbajs?
För människor föds inte vackra. Håller man inte efter sig ser man snart ut som grottmamman som har väntat på att sin man ska komma hem med kvällsbytet i tre dagar nu. Vill man vara fin får man fan i mig stödja modeindustrin lite grann! Och om du tycker att det är att lida pin så får du väl vara ful då. Själv ska jag bara vänta tills jag har slutat amma så att jag kan börja röka istället. Istället för att äta alltså. Sen ska ni få se på milf!
För jag är inte bara bättre än alla andra. Jag är snyggare också.
När jag ser en gammal bild på mig själv så bara måste jag analysera den. Ibland tänker jag att jag var mycket snyggare på bilden än vad jag är nu, och vips så kommer ångesten smygande. Frågor som varför fattade jag inte att jag såg bra ut?, och när och varför gick det utför? surrar runt i hjärnan som en irriterande fluga.
Eller tänker jag att jag var knubbig. Snacka om ångest! Och sen hoppas jag innerligt att jag inte råkade träffa något levande under den perioden.
Eller tänker jag att jag var knubbig. Snacka om ångest! Och sen hoppas jag innerligt att jag inte råkade träffa något levande under den perioden.
Varför kan jag inte se en bild av mig själv och bara helt neutralt tänka att jaha, där är jag. Så ser jag ut, varken bättre eller sämre.
Men man vill ju vara som alla andra. Fast bättre.
Vad är det för lata, jagbryrmiginteomnågonting-människor som inte dömer sig själva efter utseendet? Vill de se ut som en påse hundbajs?
Vad är det för lata, jagbryrmiginteomnågonting-människor som inte dömer sig själva efter utseendet? Vill de se ut som en påse hundbajs?
För människor föds inte vackra (tro mig, man vill ju inte se ut som fru G). Vill man vara fin får man faktiskt stödja modeindustrin lite grann. Och om du tycker det är att lida pin så får du väl vara ful då. Själv ska jag bara vänta tills jag har slutat amma så att jag kan börja röka istället. Istället för att äta alltså. Sen ska ni få se på sexy mama!
För jag är inte bara bättre än alla andra. Jag är snyggare också.
Dagens outfit:
